Stäng
blog-header
november 18, 2015
Veronica Eneskjöld, bloggare
Screencap från newhive.com/allmymovies / LaBeouf, Rönkkö, Turner

Shia Labeouf och ett metasökande efter det autentiska

Var går egentligen gränsen mellan narcissism och konstnärligt utforskande av den egna identiteten? Eller för den delen, mellan excentricitet och labilitet? Shia LaBeouf är en person som inför öppen ridå verkar balansera mellan alla dessa ytterligheter.

Skådespelaren Shia LaBeouf blev känd inte minst för sin roll i Transformers-filmerna. Men också för ögonblicket när han klev på röda mattan med en papperspåse över huvudet som det stod ”I’m not famous anymore” på. Många medier betecknade detta som en del av ett pågående sammanbrott och nästan saliverade inför tanken på att en kändis skulle bryta ihop bokstavligt talat inför hundratals kameror.

LaBeouf har sedermera erkänt att han haft en identitetskris. Som kändis har han gjort det ovanliga valet att bearbeta den offentligt, i samarbete med konstnärerna Turner och Rönkkö. Resultatet är installationer som till det yttre verkar handla enbart om LaBeouf själv, men som samtidigt har lika mycket att göra med publiken. Vad publiken vill ha, vad publiken önskar och vad publiken kan kräva av LaBeouf för att han finns tillgänglig. Den publik som alltid finns där. Den finns bakom paparazzi-kamerorna som följer LaBeouf och framför tv-skärmarna hans skådespeleri spelas inför och de konsumerar bilder och historier om honom i skvallertidningar.

LaBeoufs senaste verk var en enda lång livestream av honom själv. Den som vill kunde surfa in och titta på Shia LaBeouf när han i sin tur tittade på sina filmer i bakvänd ordning, från 10:e till 12:e november 2015. Eller så kunde publiken ta sig till platsen där han tittade och titta med honom. Vi får titta på LaBeoufs oredigerade reaktioner inför en tillbakablick på sin skådespelarkarriär. Det blir ett sätt för LaBeouf att kommentera sitt kändisskap och plats i offentligheten, genom att fysiskt vrida kameran mot betraktaren istället för filmen. Han är både betraktaren och aktören, både publik och inte.

Samma tanke finns i #Interview, där han och journalisten Aimee Cliff sitter och tittar på varandra under tystnad i en timme. De filmar samtidigt varandra med varsin kamera. I de bifogade mailen mellan de två förklarar LaBeouf hur några av hans verk förutsätter att produktion och konsumtion i den sociala-medie-åldern flyter ihop. Med sina verk gör han en djupdykning i metaögonblicket, i den suddiga linjen som man inte kan se mellan att skapa något, kommentera något och delta i något.

Tillsammans med Cliff i #Interview verkar han dekonstruera intervjuögonblicket och ifrågasätta deras respektive roller. Istället för att Cliff bara agerar som producent (Av intervjun) och LaBeouf som deltagare, blir de båda producenter såväl som deltagare. Han uppmärksammar på så sätt de performativa aspekterna av sin offentliga persona.

Det verkar baseras på samma tanke som #Allmymovies – det verkar ifrågasätta vad det egentligen är människor vill se. Ser människor en video med LaBeouf på grund av budskapet? Eller konsumerar de hans närvaro, hans persona? En persona som de själva varit med och skapat, i konsumtionen av honom som offentlig person.

Inte långt efter att LaBeouf klivit ut på röda mattan med papperspåsen över huvudet, tog han på sig den igen. Då satte han sig i ett galleri och den som ville erbjöds att kliva in och vara där med honom, så länge de önskade. Men LaBeouf sa själv inte ett ord. Så människor som gick in i galleriet kan inte ha någon förväntan att diskutera något med LaBeouf, ingen möjlighet till dialog. De kan på så sätt stå i kö endast för att konsumera honom, på samma sätt som den som tittar på en livestream av hans ansikte.

Som alltid är det svårt att veta var den riktiga Shia LaBeouf slutar och den offentliga personan börjar. Det är förstås en stor del av poängen, att fråga var den riktiga Shia LaBeouf egentligen finns, om det ens finns en sådan. Kanske visar hans konstinstallationer att gränsen mellan det privata och offentliga är lika suddiga som gränserna mellan våra roller som producenter och konsumenter av material. I ett tidevarv med sociala medier och en nätnärvaro som gör oss ständigt offentliga. Vi är offentliga aktörer som producerar material, mening, nyheter och innehåll (Shia LeBouf som agerar på den osynliga bioduken i #Allmymovies) samtidigt som vi är publik och konsumenter till densamma (Shia LeBouf som stirrar på samma bioduk).

När LaBeouf på en presskonferens vägrar besvara frågor utan verkar recitera en historia om en fiskmås, frågar publiken sig om han är excentrisk eller om han har en personlig kris. Det är de två rollerna media skapar åt LaBeouf, och det narrativ vilket det går att tolka hans beteende i. Det å ena sidan offentliga – det excentriska geniet. Å andra sidan det högst privata – sammanbrottet. Medierna ser sin chans att bryta igenom till den privata sfären och se det gömda, det åtråvärda autentiska.

I varje verk är det som att LaBeouf ifrågasätter var denna ”Riktiga” Shia LaBeouf, den privata, egentligen finns. LaBeouf är offentlig – men vem av oss är det inte egentligen? Det är möjligt att en del av vad som är så fascinerande med LaBeoufs offentliga djupdykande i det existentiella är att illusionen finns där att vi kan separera det privata och offentliga. Men LaBeouf klampar runt i gränslandet och ifrågasätter om skiljelinjen är så lätt att dra. Idén att LaBeouf är en ”kändis” och därmed satt i en värld bortom vår egen, helt offentlig och samtidigt oåtkomlig, är kanske en gammal idé.

Om bloggen

Veronica Eneskjöld är gif-entreprenör och student av politik och media. En ständigt aktiv twittrare som gif:ar och sammanfattar politik- och samhällshändelser för din skull.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.