Stäng
blog-header
november 1, 2015
Veronica Eneskjöld, bloggare

Big Brothers tapp reflekterar vår nya relation till privatlivet

Big Brother pågår i detta nu i kanal 11. Om du blev förvånad är det ingen överraskning.

Dokusåpan, som tidigare gett ”hela svenska folket” rätt till intrång i andras privatliv, har haft låga tittarsiffror. Tiden när Big Brother var en av de största svenska dokusåporna, där vinnarna möttes av ett hav av fans när de lämnade huset, känns långt borta.

Årets deltagare har gått in i ett hus där de ständigt bevakas och övervakas och där deras mest privata ögonblick blir filmade – men ingen tittar.

Dokusåpor har alltid haft låg status. Ända sedan Expedition: Robinson exploderade in i svenskarnas vardagsrum på 1990-talet har idén om vad en dokusåpa är följt ungefär samma mönster. Det är billig underhållning, utan något värde mer än att tillfälligt distrahera en publik som inte har någon riktig smak.

Att dokusåpor har så stort genomslag, trots stigmat, måste ändå säga något om genrens lockelse. Varje år lockas hundratals människor, ofta unga, in i myriader av olika tävlingar och vistelser. Sällan är det mer uppenbart än i Paradise Hotel, att strukturen av tävlingar kring deltagarna bara är ursäkter för att framkalla dramatik. Det är förstås dramatiken, relationerna och känslorna som säljer.

Det som kanske utmärker Paradise Hotel mest från många andra dokusåpor, är just bristen på pretention inför seriens meningslöshet. Tävlingar och utmaningar utmynnar i löften om att få stanna några dagar till (”immunitet”), men i övrigt är det tydligt att det är relationerna som står i centrum. Så sent som säsongen 2014 hyllade Sakine Madon Paradise Hotel just för att unga kvinnor kan delta utan att behöva skämmas för känslor, sex eller fylla. Deltagarnas känslor och relationer är produkten. På samma sätt som sker med deltagarnas vanliga liv, som ofta beskådas offentligt på nätet.

De födda på 80-, 90- och 2000-talen fotograferas och dokumenteras ständigt. Facebook, snapchat, Twitter, Tinder, Instagram – allt utgör kompartmentaliserade aspekter av en person, facetter som tillsammans kan bli en tredimensionell helhet. Vad de äter, gör och tittar på, produkterna de pratar om och använder, analyseras hela tiden av reklamalgoritmer. Deras liv förpackas, kapitaliseras, reduceras till målgrupper.

Därför är hoppet till att själv vara en del av en dokusåpa inte alls lika stort 2015 som det var när Robinson sändes 1997. Inträdet i offentligheten är en process som börjar långt tidigare.

Det kanske också kan förklara varför Big Brothers grepp om tittarna försvagats, medan Paradise Hotel växt. Idén att ständigt bevakas, att ständigt vara offentlig, är inte så långt från dagens verklighet. Det är inte längre lika provocerande att skapa ett hus där människor övervakas 24 timmar om dygnet eftersom vi redan förväntar oss att vi själva och alla omkring oss är offentliga och tillgängliga alla vakna timmar.

Kostnaden för deltagande i Big Brother, det förlorade privatlivet, kan för många kännas mycket lägre än den gjorde när Big Brother var nytt. Eftersom gränsen mellan det privata och det offentliga förändrats och försvagats. Men Big Brother är ändå en av de dokusåpor som kräver allra mest av sina deltagare, relativt till hur mycket av deras liv som görs offentligt tillgängligt. I utbyte får deltagarna chansen att vinna pengar – men också möjligheten att bli kända och därmed kunna kapitalisera på den uppoffringen.

När Big Brother-deltagarna går in i ett hus där de är under konstant övervakning undandrar de sig från sociala medier. Där Big Brother tidigare var att gå till en övervakad tillvaro, är det nu att gå från en.

Deltagarna separeras från den offentlighet de själva deltar i utanför huset och blir därmed i huset paradoxalt nog, inför alla kameror, mer exponerade – men mindre offentliga. Tittaren som zappar förbi på kanal 11 kan ha ett liv mer öppet och tillgängligt än de personer som flimrar förbi på tv-skärmen innan hen byter kanal igen.

Big Brother-deltagarens privata, performativa ritualer framför en tom läktare speglar vårt moderna förhållningssätt till vårt privatliv. Vi förutsätter alltid att det finns en publik. Även om chansen att få något i utbyte för vad vi ger upp är låg, har vi resignerat inför att våra liv är produkter.

Om bloggen

Veronica Eneskjöld är gif-entreprenör och student av politik och media. En ständigt aktiv twittrare som gif:ar och sammanfattar politik- och samhällshändelser för din skull.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.