Stäng
juni 3, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: Jae C. Hong/AP/TT

Zlatan fixade allt själv – för att det inte fanns någon hjälp att få

En ödmjuk Zlatan vill inspirera andra att också våga tro på sig själva. I en ny dokumentär sjungs hyperindividualismens lov, i ett samhälle som gett upp kampen mot orättvisan.

För den som intresserat sig för varumärket Zlatan har de senaste månaderna varit spännande. Bortsett från de skrytiga kommentarerna om en eventuell VM-medverkan har världens kaxigaste fotbollsstjärna visat nya sidor av sig själv. Bristen på framgång, både på planen och i affärerna, har tvingat PR-strategerna runt honom att välja en ny väg.

Dokumentären ”Zlatan – för Sverige i tiden” som nu visas på SVT lyfter fram betydligt mer ödmjuka sidor hos ikonen. Borta är snacket om att vara lejon, kung eller legend. I stället får tittaren träffa en lugn, mogen man som reflekterar över sin ungdoms tuffa attityd.
– Jag visste bäst. Jag visste allt. Dom visste ingenting, säger han om med vilken utgångspunkt han mötte omvärlden som yngre.

Berättelsen om Zlatans tuffa uppväxt har vi hört förut. Historierna här är nya, men bilden av en barndom i utanförskap och brist på pengar känns igen.

Precis som tidigare beskriver Zlatan sin erfarenhet av social misär som en drivkraft. Att möta illa maskerad rasism väckte en ilska inombords, som han sedan vände till revanschlusta:
– Det här med smygrasism, det ligger under ytan. Zlatan Ibrahimovic, det är inte ett vanligt namn. Jag tar det personligt, jag blir förbannad av det, säger han i ett på förhand väl spritt citat.

Mot den här bakgrunden använder filmarna Leo Razzak och Nils Andersson Zlatans liv för att beskriva Sverige. Inte heller detta är något nytt. Våra fotbollsspelare (på herrsidan) används ofta som analogi för landet vi lever i. Deras kroppar, i sin absoluta essens endast till för att vara just kroppar, lånar sig villigt till symbolbärande. Zlatan har också själv gladeligen talat i termer om att han ”är” Sverige.

Vad som är verkligt anmärkningsvärt med ”Zlatan – för Sverige i tiden” och hur filmen talar om vårt land är exakt hur tydligt den gör att den gamla drömmen om ett jämlikt, solidariskt, tryggt folkhem där alla ska ha lika möjligheter är död och begraven. Ackompanjerad av flygfoton över milslånga landskap, människor i närbild, klassiska svenska miljöer skrivs i stället en berättelse om ett samhälle som kapitulerat inför orättvisan.

”Zlatan – för Sverige i tiden” gör plågsamt tydligt hur det hyperindividualistiska ideal som nu råder accepterar att vissa människor ska behöva kämpa sig upp från ingenting. Genom att synliggöra den retorik som så ofta används just kring personer som liksom Zlatan gjort en klassresa sprider filmen också ljus över exakt hur mycket även Sverige gjort den amerikanska drömmen till sin. Här finns ingen kritik mot systemet. Eller, snarare, så är ALLT kritik mot systemet.

När Zlatan säger:
– Allt handlar om att hitta din egen väg där du ger dig själv styrka, energi, glädje, ringar han in det sätt att resonera som varit hans enda möjlighet till framgång.

Att fixa allt själv. För ingen kommer hjälpa honom.

Zlatans story är den av monumental succé. Av att göra något av ingenting. Den har ett lyckligt slut, och det är fint att han nu, med sin nya, ”ödmjuka” stil, vill använda sig själv för att inspirera andra.

Samtidigt skaver bristen på förtroende för, förhoppningar om, ja till och med krav på omvärlden. Så många saknar ju förmågan att kämpa så som Zlatan gjort. Om ”alla” verkligen ska ha den chans som han talar så varmt om måste ”Zlatan – för Sverige i tiden” leda till en vidare diskussion. Ett samtal som ser bortom individens inneboende styrka, och vågar tala om vad samhället kan göra för att ingen längre ska, som Zlatan, behöva kämpa sig upp från noll.

Sök på Politism.se