Stäng
september 28, 2015
Alexandra Sundqvist, medarbetare
Foto: Markus Gårder

Vi är svältfödda på alternativ representation av manlighet

I Folkoperans tappning blir Verdis klassiska ”La Traviata”, från 1853, en normbrytande och gränsöverskridande studie i makt, kropp och begär, där den sceniska representationen är central.

Redan när ridån, i form av ett gigantiskt spetsdraperi, går upp slås tonen an. Ett virrvarr av olika kroppar, flertalet nakna, flyter frenetiskt över scenen – omslingrade i en hedonistisk orgie – med marmorväggar som fond. Swingers, en handfull dragqueens, en bodybuilder, en kvinna som kletar in sig i grädde, en naken man som spexar…

Och så i mitten av allt detta, Violetta (Susanna Andersson) – ett subjekt, som hängett sig åt att utforska erotiken – och den egna kroppen. Men som inte vet så mycket om detta med att känna kärlek till en annan människa.

Verdis ”La Traviata”, om den lyxprostituerade Violetta, utspelar sig i en europeisk brytningstid, under det franska 1850-talet. Den tilltagande urbaniseringen och industrialiseringen medförde en ökad social och ekonomiskt rörlighet. Frågor om sexualitet, identitet och rörelsefrihet började försiktigt att lyftas. Kvinnor ur arbetarklassen kunde röra sig i det offentliga rummet för att arbeta, medan de borgerliga kvinnorna hänvisades till de privata rummen, där salongskulturen frodades och där föreställningens Violetta håller hov för en brokig skara.

I Folkoperans ”La Traviata” (regi Mellika Melouani Melani) är Violetta ett subjekt, snarare än ett objekt för de svärmande männens lustar. Till skillnad från vad titeln – ”den vilseledda” – antyder, så är Violetta här högst medveten om vad som sker runt om henne, vilka val hon gör och varför.

Hon inleder en romans med den trånande Alfredo, som i Per-Håkan Prechts gestaltning och sång, pendlar mellan att sväva i salig lycka och brytas itu av ful och våldsam svartsjuka. Att han ger en stor del av föreställningen iförd ett svart nattlinne med spetskant, är en av föreställningens stora behållningar. Det är ett effektivt representationsgrepp som förstärker hans sköra gestalt och öppna hjärta. Och som också säger en hel del om hur svältfödda vi är på en alternativ representation av manlighet. Det är ett grepp som är, mer effektfullt, än den omskrivna nakenheten i föreställningen, i sig. För i ensemblens nakenhet finns än dock ett jämställdhetsproblem – här finns åtta nakna kvinnor, men bara en man.

La Traviata” spelas på Folkoperan, till och med 29 november. Föreställningen har alternerande huvudroller, Violetta görs av Susanna Andersson/Julia Sporsén. Alfredo av Per-Håkan Precht/Jesper Säll.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.