Stäng
oktober 30, 2017
Sara Martinsson, skribent
Joakim "Jockiboi" Lundell är aktuell med självbiografin "Monster". Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Värstingen har blivit allas älskling, men hur skön är egentligen Joakim Lundell?

Han har bakgrund som kriminell. Har pysslat med bland annat sextrakasserier, narkotika och internetbedrägeri. På sin blogg recenserade han under en period tjejer han legat med under rubriken ”Dagens knull”. Eller, legat och legat med… Hans sedermera fru dök upp bland posterna, utan att de någonsin varit med varandra. Hon polisanmälde, och så kan tydligen också en kärlekshistoria börja.

Svensk media älskar just nu att berätta om Jockes och Jonnas relation. Som internets odiskutabelt mest inflytelserika par, särskilt bland barn och ungdomar som följt dem på Youtube, är de ett intressant fenomen. Hur de fann varandra efter en så knacklig början, och efter att Jocke i åratal strulat med både pengar, droger och andra tjejer, är så klart en spännande historia att skriva om.

Samma sak gäller Jockes egen berättelse. Resan från fattig unge med en missbrukande och psykiskt sjuk mor till framgångsrik youtuber och musiker fascinerar. När storyn nu blivit bok, med titeln ”Monster”, har SvD, DN och Aftonbladet samtliga i omfattande form skildrat hur Jockes på papperet förlorade liv blivit till en saga med lyckligt slut.

I det genomliberaliserade folkhemmet där alla har sitt eget öde i händerna tycks hans berättelse vara menad att bli sedelärande för alla som befinner sig i utanförskap. Gör du bara allt du kan är möjligheterna i Sverige oändliga! Du måste möjligen sälja ut hela din stolthet på vägen, men den är väl ändå inte mycket värd?

Eftersom han är så rolig att skriva om, eftersom hans resa är så tydlig, är Jocke Lundell tacksam att göra till symbol för den svenska underklass som saknar offentlig röst. ”Monster” är till exempel enligt Kristofer Andersson i Aftonbladet:

”En bild av den vita småstadsunderklass som det är okej att hata. Hör du till den, blir du sällan mer än dina smaklösa geléspikes i håret. Hör du till den, gör dina avkommor bäst i att adopteras bort innan födseln. Hör du till den, är du socialt avfall.”

Jocke själv konstaterar i boken att ”moral är en lyxvara som vi människor kan unna oss när vi mår bra och har mat på bordet.” Han må känna så. Folk rent allmänt må ha en idé om underklassen som något som är okej att hata. Men det är slarvigt tänkt. Jocke Lundell är ju inte på något sätt typisk för gruppen underprivilegierade svenskar. Han är tvärtom extrem.

För den som inte har några tillgångar blir ofta att vara en hygglig människa den enda valutan att handla med. Att ta hand om sina närmaste, att vårda hemmet oavsett hur litet eller slitet det är, att göra sitt allra bästa på ett underbetalt jobb för det är allt man har är samtliga starka ideal i den svenska arbetar- och underklassen. Moralen är oftast god hos den som inget annat har. Folk ser i regel till att sköta sig. Den som inte gör så avviker.

För den som vill ha en motbild till den populära tanken om att människor med tuff uppväxt alltid blir svin rekommenderas dokumentären ”Pappas flicka”, om Jackie Ferm. Den oändligt kärleksfulla dottern som år ut och år in ställt sitt eget liv och sina egna känslor på paus för en svinig farsa är om någon en symbol för underklassen som är värd att lyfta fram, hylla och hjälpa.

Jocke Lundell har så klart haft ett väldigt komplicerat, sorgligt och nedbrytande liv. ”Monster” ger en bakgrund till varför han sårat, hånat, lurat, gjort ner andra människor. Varför han helt tappade respekten för sin egen kropp, och andras. Men precis som så många andra böcker i den här självbiografiska genren där allt ska gå från svart till vitt finns ingen förklaring till varför vi nu ska omfamna honom. Varför är han nu plötsligt en bra människa, efter att ha sårat så många? Varför ska vi lita på honom, om vi genom åren gång på gång fått bevisat för oss att han inte går att lita på?

Visst har han gjort en statusresa. Men ”Monster” avslöjar inga djupare insikter. Jocke Lundell ser att han har gjort saker. Han ser att han haft det svårt, och att det kanske finns en koppling mellan däremellan. Men bottnen han står på är oerhört porös. Att vi nu tydligen samlat förväntas förstå, eftersom han gråtit på internet och gett ut en sorglig bok, är dåligt motiverat. Det enda vi egentligen presenteras här är en alternativ historieskrivning där förövaren blivit offer. För alla som ännu inte är redo att förlåta framstår antagligen den plötsliga kollektiva omfamningen av en kille som gjort så många illa som något av ett hån.

Ps. Om du verkligen vill se en människa med trasslig bakgrund och en hel del skit på sitt samvete göra ett seriöst försök att förstå och förändras rekommenderas dokumentären ”Patrik Sjöberg i terapi” på SVT Play.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler