Stäng
november 4, 2015
Politism, redaktion
Kesha. Foto: Charles Sykes/AP/TT

Var är den breda protesten mot Sonys behandling av Kesha?

Visst har Kesha fallit offer för både en våldtäktskultur och en patriarkal musikindustri. Men framför allt är hon ingen. Och ingen kan inte våldtas.

Sedan ett drygt år tillbaka befinner sig sångerskan som för bara fyra-fem år sedan såg ut att kunna bli en ny Britney Spears eller Christina Aguilera i en infekterad tvist med sin producent och skivbolagsdirektör, Luke ”Dr Luke” Gottwald. Dr Luke är Max Martins protegé och mycket nära samarbetspartner, och han ska under det dryga decennium han jobbade med Kesha ha behandlat henne sämre än en hund. Bland annat ska han ha drogat och våldtagit henne.

Nu sitter Kesha fast i ett kontrakt som hindrar henne från att arbeta med någon annan än just honom. Karriären är, precis som hon själv mycket riktigt konstaterat, på väg att gå helt åt helvete.

De senaste dagarna har hashtaggen #FreeKeshaNow trendat på Twitter, när Keshas fans gått ihop för att uppmärksamma idolens situation. I övrigt har tystnaden varit slående. De kända artisterna och musikerna som trätt fram och stått upp för sin kollega lyser med sin frånvaro. En och annan artikel har skrivits som kallar behandlingen av Kesha för slut-shaming och som lyft fram en i mångt och mycket misogyn musikindustris behov av just den sorts utlevande, radikala artist som hon faktiskt är. Men den breda protesten saknas fortfarande.

Tystnaden är talande för hur mycket branschen värnar traditionen att män tillåts behandla kvinnor som mindre värda. Men den säger också något om musikindustrins nu, och framtid.

Visst är det frestande att fundera på vad som hade hänt om Kesha varit Taylor Swift, eller om Dr Luke inte hade varit vit. Lika lockande är tanken på hur en mer jämställd musikbransch hade hanterat situationen. Hade Sony, som äger Dr Lukes etikett som Kesha har kontrakt med, varit mer villiga att släppa henne om fler kvinnor hade funnits på tunga positioner? Kanske inte. Lika mycket som Kesha är ett offer för att hon är kvinna är hon ett offer för att hon är artist. Beslutet att beröva henne hennes karriärmöjligheter tog musikindustrin redan för snart två decennier sedan.

När skivbranschen valde att gasa i uppförsbacken som var krisen kring millennieskiftet presenterades vi för en rad nya spelregler. En av dem har sedan dess upprepats så flitigt av medier och konsumenter att den blivit allmän sanning: ”i dag handlar allt om låtar”. När musikindustrin tog beslutet att börja handla i enstaka hits i stället för i hela artisteri öppnades nya möjligheter för personer med talang för komposition. Makten flyttade från scenen, till producenten och låtskrivaren. Folk som Max Martin och Dr Luke blev om möjligt än mer oumbärliga än de varit tidigare.

Samtidigt blev betydelsen av artisten desto mindre. Att vi sedan millennieskiftet egentligen bara sett ett fåtal stora, hållbara genombrott för nya ansikten är symptomatiskt. Artisten som människa blir allt mindre väsentlig. Hon (ofta) är i allt högre grad reducerad till ett kärl som bär den vara som branschen handlar i. Med tiden blir hon (ofta) ingen.

De som hanterar Keshas stämning mot Sony vet det här. De vet också att det lilla marknadsvärde Kesha hade snabbt faller till noll om de inte fyller henne med nytt innehåll. Att tystnaden kring hennes situation är så kompakt har lika mycket att göra med att hon är en sexuellt utlevande, politiskt utmanande kvinna som att ingen längre vet vem hon är. Hon är ingen. Vem bryr sig om ingen blir våldtagen? Medan Dr Luke fortsätter toppa listor kommer Kesha snart vara helt bortglömd. Ironiskt nog kan det sista minnesvärda spåret hon lämnat efter sig bli det här inhoppet i en av Dr. Lukes största hits. Tema? Date rape.

Sara Martinsson

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.