Stäng
januari 21, 2018
Sara Martinsson, skribent
Realityserien "Success" sänds på Viafree.

Ungas framgångsdrömmar kan kosta mer än de smakar

Vem är egentligen framgångsrik i en tid där alla drömmar åtminstone på papperet ska vara lika värda? ”Success” ger genom fyra 90-talister ett ärligt talat ganska deprimerande svar på frågan.

Jag har inte gjort någon djupare research. Men jag är ganska säker på att denna Viafrees sprillans satsning inför vårsäsongen 2018 har en produktion bestående mestadels av 80-talister. Inga andra skulle komma på tanken att presentera en dokumentärserie om fyra ungdomar med en vinjett med samplade ljudklipp där tittaren får veta exakt hur lat och hopplös 90-talistgenerationen är.

Som Margit Richert skrev i SvD:s nyliga reportageserie om de samma: ”Som tidig 80-talist är det min plikt att klanka ned på dem som kommer efter mig.”

Success utgångspunkt är inte att visa upp framgångsrika människor, punkt. Den är att visa upp människor som blivit framgångsrika TROTS ATT de är födda på 1990-talet. 90-talist är i sammanhanget ett handikapp.

I de ungefär kvartslånga avsnitten får vi följa Alicia, Tilda, Frank och Kunal. Alla fyra är motiverade karriärister. Alicia är i början av en förhoppningsvis lyckad skådisbana, Tilda driver en expansiv brow bar-verksamhet, Kunal jobbar på Wall street. Dessa tre förenas i en ständig strävan framåt. Vi får se Alicia springa på castings för att få ett ännu bättre uppdrag än hennes senaste, vi får se Tilda sitta i möte om mångmiljonsatsningar, Kunal säga att ”om Wall street är här, så vill jag hit”, och peka ännu högre. Den som undrar vad själva successen i ”Success” står för kan ganska snabbt dra slutsatsen att det är något som ska inträffa längre fram. Först hårt jobb. Sedan någon gång i framtiden: framgången.

Vad består då den framgången i? När man talar om 90-talister nämner man ju ofta deras starka individualism och deras politiska medvetenhet som nyckelfaktorer vad det kommer till att skilja dem från tidigare generationer. I detta ingår en grundmurad tolerans för olikheter och en mycket liberal inställning till hur människor väljer att leva sina liv.

Mot den bakgrunden skulle man kanske kunna tro att ”framgång” som begrepp här skulle kunna få ha en vid betydelse. Att en mångfald av tolkningar skulle presenteras, när premissen nu är att motbevisa fördomen att 90-talister är ett hopplöst fall. Men tvärtom ger ”Success” egentligen bara ett enda svar på frågan vad framgång är: mera arbete. Tittaren får veta att deltagarna kompromissat med familj och kärlek för att kunna leva som de gör. Kunal saknar sin mamma och ringer henne varje morgon. Tilda jobbar i och för sig med sin, men talar med sorg i rösten om hur hon varit tvungen att välja bort kompisar för att kunna få sitt företag att växa. Allt det här får vi se. Och därmed också förstå att att välja bort dessa ”mjuka” värden är en del av ”framgång”.

Av de fyra är det egentligen bara Frank som i sitt jobb på en ökänd juicebar tycks finna tillfredställelse i nuet. Han har mycket att göra och ambitioner som ryms inom den verksamhet han befinner sig i. Han har också förändrat sitt liv drastiskt sedan skolan, där han inte alls var duktig. Hans success verkar inte ligga lika mycket i framtiden som i känslan av revansch. Att ha varit i ett sammanhang där han inte trivts, till att komma till ett annat där han excellerar. Av vad man sett hittills av säsongen ser Frank ut vara den av de fyra som mår allra bäst. Märkligt nog framstår han ändå i jämförelse med de andra som den minst framgångsrika. Visst. Arbete är absolut inte något som är självklart för unga människor i Sverige i dag. Förvisso har arbetslösheten sjunkit bland dem mellan 18-24 år. Men samtidigt så vet vi att den som trots detta inte har ett jobb har högre risk att drabbas av ohälsa, långt upp i åldrarna dessutom.

Att komma ut i yrkeslivet är för unga människor i dag inte bara ett sätt att kunna betala hyran. Det är en ren livförsäkring. Allt blir sämre för den som inte har jobb.

Men ”Success” tecknar en deprimerande framtidsbild för den som hoppats att det idealiserande av en stressig livsstil och expresståg mot utbrändheten som inte minst vi 80-talister ägnar oss åt skulle ersättas av något mer människovänligt.

”Success” syn på framgång för 90-talister är en karriär på steroider.

En norm som kommer att ge en fin siffra i BNP:t när de alla kommer ut på arbetsmarknaden, men som på sikt mycket väl kan komma att kosta samhället mer än vad den smakar.

Sök på Politism.se