Stäng
februari 9, 2018
Sara Martinsson, skribent
Emma Eliasson. Foto: Mark Humphrey/AP/TT

Sveriges bästa tjejer ska inte behöva må såhär

De är ett av våra största medaljhopp i OS. Samtidigt är damkronorna Sveriges kanske mest styvmoderligt behandlade landslag.

Visst, de sydkoreanska ishockeytjejerna har fått Pyeongchang-spelens sämsta uppladdning. Men damkronorna har inte heller precis glidit in på mästerskapsisen på en räkmacka. Alla som hängt med lite har koll på att det svenska hockeylandslaget på senare år varit omgärdat av svåra konflikter, med flera anmärkningsvärda avhopp som följd. När man nu kliver in i OS-turneringen som femma på världsrankingen är det med förhoppning om revansch för fjärdeplatsen i Sotji, men också med en väldigt osäker framtid när den olympiska elden släckts.

På sistone har stora delar av diskussionen kring kvinnligt elitidrottande handlat om pengar. Att idrottsförbund i den mån de har möjlighet ersätter tjejer och killar lika anser de flesta, bland annat efter höstens turer kring fotbollslandslagen, vara en hygienfråga. Därför blir att betrakta damkronornas situation extra sorgligt. För när damkronorna protesterar bryr de sig inte ens om pengar. De ber bara om att bli behandlade som om de har ett människovärde.

Precis hur mörkt det kan vara att vara ishockeyspelare och tjej kan man se i nya dokumentären Underdogs. Där följer kamerateamet Luleå HF, och särskilt landslagsspelarna Johanna Fällman och Emma Eliasson. Den sistnämnda har gjort tre OS, blivit utsedd till Sveriges bästa ishockeyspelare på damsidan och efter silvret i Turin 2006 hyllats för sina prestationer med en tavla i ishallen hos moderklubben Kiruna AIF. I Underdogs berättar hon om hur hon snart började ta omvägar förbi den där tavlan. Från ramen droppade spottloskorna. Till slut blev hyllningsbilden vandaliserad så pass att klubben fick ta ner den.

Att vara tjej och hockeyspelare är att vara normbrytare. Det minsta sporten skulle kunna bidra med för att hjälpa dem så att de känner sig trygga i sina egna ishallar. En annan sådan grundläggande sak skulle kunna vara att se till så att landslagets sjukvårdsväskor innehåller rätt utrustning. Men inte heller det kan tjejerna vara säkra på att få hjälp med, får vi veta i Underdogs. Inte ens deras eget förbund kan de lita på.

Och då talar som sagt ingen ens om pengar. För damkronorna förväntar sig inte ekonomisk ersättning. Trots att de, som DN rapporterade i samband med VM i fjol, lägger fler än 60 dagar per år på att representera sitt land, utan att tjäna ett öre. Tjejerna kombinerar jobb eller skola med sin satsning. Så ser deras verklighet ut. De enda bidragen som finns att få kommer från SOK. (Nu invänder säkert vän av ordning att Tre kronor inte heller får ersättning från förbundet. Killarnas liv och förutsättningar ser dock, som bekant, annorlunda ut.

Spelarna själva har gått ut och talat om hur förutsättningarna för dem att göra ett bra jobb i landslaget bara blir sämre. Ändå tycks liksom inget riktigt hända. I en ny intervju med avgående förbundskaptenen Leif Boork uttrycker han genuin oro för damkronornas framtid. Han menar att diskussionen om jämställdhet är ”besvärlig för förbundet”. Men tar någon annan än hockeytjejerna själva den debatten? Har någon frågat killarna i Tre kronor om de tycker att det känns okej att deras kollegor får finna sig i att vara andrasorteringen? Underdogs synliggör angelägenheten i att damkronornas situation kommer högre på svensk idrotts agenda. Sveriges bästa tjejer ska inte behöva må så här.

Sök på Politism.se