Stäng
juni 18, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: Pavel Golovkin/AP/TT

Sverige stannar

Svenska landslaget inledde fotbolls-VM 2018 med en seger. Men framför allt inledde Sverige med en eftermiddag när alla såg till att ta ut komp.

Hade Freud levt i dag hade han kanske sagt att vi vantrivs i kapitalismen. Hur kan en annars på ett psykologiskt plan förklara den oändliga längtan efter att produktionen ska upphöra, maskinerna tystna som tycks finnas i vår kultur?

Snarare än ögonblick av stora, avgörande händelser är det dessa minnen av tillfälliga avbrott som blivit till vandringssägner i vår tid. När Stenmark åkte. När Carola sjöng. Då ska ni veta barn, att då ”stannade Sverige”.

Tidigare generationers löpande band är väl våra laptops. Men drivkraften är den samma: vi vill bort från det som rullar, mot något där allting står still. Egentligen är fotbollslandslaget och deras VM-intåg irrelevant. Vi vill ju egentligen bara ha ledigt. Vi vill bara ha två timmar när ingen ringer, ingen mailar, ingen stör oss med ett dåligt besked.

Vad som händer på planen är bara en bisak. Ludwig Augustinssons första nervösa dueller, laddningen i Sebastian Larssons isblå ögon när kameran glider lite för nära vid ett inkast, Ola Toivonen som plötsligt bara inte är där när Marcus Berg söker honom, Emil Forsbergs oändligt många bortslarvade möjligheter. Inget av detta bär någon reell betydelse för om vi ska få känna känslan av att hela Sverige står stilla.

Inte ens i klippbilderna från bakom Robin Olsens rygg när han går ner på knä efter att Andreas Granqvist satt straffen finns ett innehåll starkt nog att ge vår upplevelse av den här eftermiddagen i juni en annan riktning. 1-0, 0-0, 0-1. Resultatet ingen roll, själva hålrummet är grejen.

Att för en eftermiddag få vara på plats där mobilen är så tyst att en ekar. Där ingen ens är dum nog att försöka få kontakt. SVT vet styrkan i den här förenande drömmen. På ett plan är den i dag hela statstelevisionens raison d’être. Snart är idrottsevenemang de enda yta på vilken den kan hävda sitt existensberättigande. ”Här finns vi, landets största mentala fritidsgård där alla får plats! Kom hit, så skapar vi ännu fler minnen! Helst likadana som vi redan har!”.

I VM-studion kunde André Pops berätta att man till och med myntat en hashtag för ändamålet: #Sverigestannar.

 

I flödet timmarna innan avspark syntes således bilder på flaggviftande folk på verandor, i tv-soffor, konferensrum. Med hjälp av tittarnas generösa bidrag kunde SVT än en gång poängtera sin oumbärlighet i ett allt mer fragmentariskt medielandskap. Bara hos dem kan lägerelden fortsätta brinna så starkt att vi alla, från norr till söder, ska kunna se och lockas till den.

Visst är tre poäng och en vunnen måste-match skönt. Visst är att se att ställd inför en potentiellt förödande sjukdom på en av lagets nyckelspelare så kunde Janne bara skaka liv i Pontus Jansson, och så fungerade försvaret om inte lika bra så nästan. Men den allra mest tillfredställande synen fanns under Sveriges VM-premiär inte i tv-rutan, utan utanför fönstret.

En helt tom, stilla gata. En sopbil som segade sig förbi.

Tänk att ett folk som är så vettskrämt inför tanken på systemkollaps, ändå kan njuta så grovt av fotboll mitt på dagen. Tänk att det kan vara så befriande att uppleva ingenting.

Sök på Politism.se