Stäng
juli 31, 2017
Sara Martinsson, skribent
Kylie Jenners Instagram.

Sociala medier skulle ge oss hyperrealitet – I stället fick vi en ny arena för performance

Den senaste tiden har framför allt två artiklar satt igång diskussion kring hur falsk man egentligen får vara på nätet. De berör två skilda ämnen, men handlar i grund och botten om samma sak. Den första skrevs av Amelia Tait och publicerades den 12 juli i New Statesman med rubriken ”The fake kids of Instagram? Behind the backlash against the internet famous”.

Texten går till botten med diskussionen kring Insta-stjärnan Amelia Liana och hennes photoshoppade bilder. Liana ska ha satt i system att klistra in sig själv på olika vackra platser runtom i världen. Drivkraften är oklar. Antingen vill hon ge sina följare en tjusigare bild av jetsetlivet hon lever. Eller så låtsas hon helt enkelt resa.

”It is important to call out online fakery. Though a Photoshopped sunset is not as damaging as the ’fake news’ spread during and since the United States Presidential Election, it is still a worrying aspect of the erosion of authenticity online.” konstaterar Tait i texten.

Samma slutsats, om än uttryckt med andra ord, tycks Kathleen Hale dra i Harpers Bazar. Under rubriken ”Is teenage plastic surgery a feminist act?” undersöker hon den växande trenden bland tonårskvinnor att förstora läppar och injicera botox. Hon nämner Blake Lively och Kylie Jenner som exempel på kändisar som dolt att de gjort ingrepp, och ställer frågan om deras brist på ärlighet har fått unga sociala media-profiler att också hålla sina operationer hemliga. Undvikandet av sanningen sätter en omöjlig norm: en tonårstjej ska helst se ut att ha gjort läpparna, utan att verkligen ha gjort dem.

Båda dessa artiklar, och snacket som har följt på dem, tycks mynna ut i slutsatsen att lögner är skadliga. Tait är till och med rädd att fejkade Instagrampostningar i förlängningen ska vara ett hot mot demokratin. Oron är möjligen lite i överkant. Men samhället i stort har helt klart en stark aversion mot falskhet. Eller så här: samhället hatar inte det påhittade. Men sådant som inte är äkta måste komma med en tydlig innehållsförteckning för att vi ska kunna läsa det på rätt sätt. Konst. Skönlitteratur. Teater. Film. Dessa gamla, fina former av berättande förstår vi endast skildrar det sanna, att i dem finns inget som är intill roten sant. De har funnits så länge så vi upplever dem som tydliga.

Men när det kommer till musik till exempel, och framför allt modern musik, blir allt mer komplicerat. Trots att popstjärnor har funnits i mer än ett halvt sekel kan fortfarande debatt uppstå kring huruvida artister är äkta eller ej. Typ ”varför skriver inte Håkan Hellström om att tanka pappakombin!?”

Kraven på autenticitet tycks bli högre ju färskare mediet vi konsumerar är. Reality-tv är ett annat ungt område som ofta får kritik för att vara för påhittat, för manusbundet, för fejk.

Instagram och liknande är våra färskaste arenor, så allra högst grad av äkthet verkar vi kräva där. En logik som egentligen inte borde gå ihop eftersom de flesta av oss vet att en bild är enkel att manipulera. De flesta av oss är också införstådda med samtida skönhetsideal. Vad vi än tycker om dem är sanningen att enligt normen ser du bättre ut utan rynkan mellan ögonen än med. Så varför blir vi så besvikna på dem som fejkar? Trodde vi på riktigt att sociala medier skulle handla om något annat än alla andra konstformer i konsumtionskulturens historia, det vill säga: att sälja en story, en dröm?

Kapitalismen är en religion, och religionen är en drog. Unga människor knarkar mindre sedan smartphones och surfplattor dök upp. Vi vet också att sociala medier kan stimulera signalsubstanser i hjärnan på ett sätt som liknar ett rus. Den som följer Amelia Liana blir hög av hennes bilder. Vill köpa samma vackra klänningar, samma luxuösa semestrar, samma rosa glass. Och den unga tjej som vill förstora läpparna för att se ut som en idol på Instagram är beredd att använda sin kropp som insats för ett lyckligare, mer drömlikt liv. Hennes agerande är ”empowering” i en liberal utopi där konsumtion är Gud och där alla gör vad de vill med sina kroppar. Men hon är fortfarande bunden vid de normer som kapitalismen tvingar på henne. Precis som att en djupt troende kristen blir ledsen om du påstår att Jesus inte kunde gå på vatten, på samma sätt känner fans av Insta-profilerna sig svikna när favoriten visar sig vara fejk. De har ju köpt drömmen. De tror på den. Vad finns då kvar?

Lägg till detta den komplicerade relation en patriarkal samhällsstruktur alltid har till en kvinna som vill vara något annat än naturlig, och plötsligt upphör tjejer som ljuger online att vara en bagatell. Tvärtom skakar Amelia Liana och hennes botoxinjicerande kollegor om hela grundvalen för vår uppfattning om vad tjejer på medier som Instagram står för. Den hyperrealitet som vi blev lovade när Internet slog igenom på nitttiotalet uppstod aldrig. Men att vara en stjärna på nätet skiljer sig bara mycket lite från att vara en i tv-rutan, på filmduken, teaterscenen. Precis som vilka artister som helst iscensätter de här profilerna bara en bild av verkligheten.

Som betraktare måste vi först syna, sen omfamna deras skådespel, om vi över huvud taget ska kunna förstå dem.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler