Stäng
september 25, 2018
Sara Martinsson, skribent
Serien "Kroppshets" sänds i tre avsnitt på SVT. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Skäringers ”Kroppshets” missar målet

Mia Skäringers nya serie har hyllats för sitt mod. Men än så länge missar den målet.

”En av höstens viktigare tv-insatser”, skriver Aftonbladets Karolina Fjellborg efter första avsnittet av Kroppshets. Inledningen av den tredelade serien ”beklämmer och berör, och är ett program vi behöver se, och prata om, den här hösten”, fortsätter hon.

Och nog har Skäringers djupdykning i straffande ideal och en ätstörd kultur setts och talats om sen premiären i förra veckan. Bara själva ansatsen tycks väcka något djupt hos folk. ”Alla” kan relatera till det programledaren berättar, om att efter ett långt liv med skuld och skam kring kroppen äntligen ha tröttnat. ”Nu har jag inte längre lust eller ork att lägga en enda fucking jävla liten timma till på tankar om kropp, mat eller träning”, säger Skäringer i de allra första bildrutorna. ”Alla” vet vad hon menar. Men vad händer sen?

Jo, tittaren får följa med på fotografering. Med retuschens hjälp ska Skäringer få den perfekta kroppen. Hon skojar och stimmar om valkarna på ryggen. Ett klipp från en gammal föreställning läggs in. Där kliver hon upp på scenen i bikini, till publikens gapflabb. ”Det är så sällan man får se så naturliga kroppar nu för tiden”, sa hon då. Några år senare ser ”Kroppshets” till att höja den kvoten avsevärt.

För sällan har så många ”naturliga kroppar” visats under en och samma TV-timme. Skäringers egna avklädda episoder korsklipps med blandade röster från personer som i bara underkläder står och talar om olika osäkerheter de burit med sig under livets gång. Mörk hudfärg. Breda axlar. Tunn bröstkorg. Platt rumpa. Alla möjliga och omöjliga komplex luftas framför kameran samtidigt som tittaren på riktigt nära håll får bekanta sig med dessa människors bara hud.

Tanken är förstås även med detta att ”alla” ska relatera. Kunna spegla sig själv i dessa ”naturliga kroppar”, må bra av att få veta att ”alla” har komplex. Men i stället uppstår snarare känslan av att dessa personer, som så generöst lånat sig själva i kroppspositivismens namn, är som djur i bur.

Deras kroppar är del av ett experiment, objekt till för att betraktas, läsas, förmedla ett budskap. ”Dotter av vår tid, om du kunde se hur vacker du är”, diktar Skäringer högstämt i avsnittets slutscener. Det är vad hon vill att vi ska ta med oss från ”Kroppshets”: att alla är vackra. Precis som vi är.

Detta är också det stora problemet med hela Skäringers ansats. Även om hon säger sig vara trött på systemet spelar hon ändå enligt exakt samma regler, bara med lite annat innehåll. Lisa Magnusson förklarade nyligen i DN exakt hur snett detta perspektiv träffar, i en text om kroppsaktivismen:

De ser världens fixering vid kvinnors utseende, det eviga skärskådandet och värderandet, och de kommer fram till… att tjocka kroppar också är vackra, och att detta är det budskap som behöver trummas in. De tar sig alltså aldrig ur själva förutsättningarna för skönhetshetsen – att det är särskilt viktigt hur just kvinnors kroppar ser ut – de befäster den.”

Precis så beter sig också ”Kroppshets”. Som om detta begär att bli åtrådda som vi alla fått inpiskade i oss sedan barnsben är så starkt att det förmörkar exakt all förmåga till kvalificerad intellektuell analys. Innan vi kan ens börja tänka på att krossa strukturerna måste vi (för de flesta av oss tillhör ju trots allt inte idealet) tydligen själva erövra skönheten. Få vara detta undflyende ”vacker”. Känslan verkar ju så underbar.

Skäringer har två avsnitt till på sig att fördjupa sina tankar. Bitvis i premiären tycks hon vara på väg. (Inte minst i samtalet om reklam och kapitalism, med Politism-skribenten Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey.) Men hittills presenterar hon väldigt lite nytt för den som på riktigt är nyfiken på vad som kan finnas bortom kroppshetsen.

Där ger i så fall Lisa Magnusson ett bättre, på riktigt modigt svar:

Den logiska reaktionen på att vi tillbringar alltmer tid ute i etern vore en kroppsnegativ rörelse som tar över efter den låtsat kroppspositiva. Som konstaterar att de allra flesta på det hela taget ser halvdana ut – men att grejen är att det inte spelar någon roll.”

Sök på Politism.se