Stäng
september 24, 2015
Politism, redaktion
Tove Lo. Foto: Al Powers/AP/TT

Så förändras Sveriges popelit i grunden

I en artikel i Sportbladet ger Erik Niva i princip upp drömmen om fotbollen som outsiderns revansch. Den som har följt Nivas karriär vet att tanken på att sporten ska kunna lyfta unga män från sämre omständigheter är 100 procent central.

Detsamma har alltid gällt i musiken. Visionen om hur tre ackord och en gitarr ska kunna vara de enda redskapen som behövs för en klassresa är själva motorn i rockens narrativ.

Elvis, The Beatles, The Ramones… Att pophistorie-fanet och Strandvägen-bon Per Gessle en gång försökte anta artistnamnet ”Son of a plumber” sammanfattar ganska väl rockens behov av att alltid ta spjärn mot en arbetarklassbakgrund.

Men kan Erik Niva göra upp med sina drömmar om outsiderns revansch är det nog dags för även musiken att göra det samma.

Om Ekdal, Guidetti, Augustinsson och Nordfeldt är fotbollens framtidsnamn delar sentida svenska musikexporter som Avicii, Tove Lo, First Aid Kit, Zara Larsson, Alesso och Lykke Li mer med dem än bara stjärnstatus.

Signalen deras sammanlagda framgångar ger till förhoppningsfulla klassresenärer är: ska en verkligen lyckas med en fotbolls- eller popkarriär i dag bör en ha vuxit upp i Stockholms innerstad, eller i en närliggande villaförort.

Att ha en sådan bakgrund innebär, för att använda Nivas ord, att komma ifrån ”högpresterande, resursstarka miljöer”. Det behöver alltså inte innebära att just ens egna föräldrar har det gott ställt, utan handlar mer om att en redan som barn har vistats i en omgivning där allt är möjligt, där en ganska typisk väg efter studenten leder till Handelshögskolan, eller liknande statusplugg.

Den här normen verkar nu dock vara bruten. I stället för att välja ett klassiskt prestigeyrke kan unga stockholmare i dag lika väl satsa på fotboll – eller musik. Niva talar om en ”förflyttad målmedvetenhet”. Att stockholmarna ”blir bra eftersom de själva förutsätter att de ska bli bra, eftersom deras omgivning förväntar sig det.” En ”högpresterande, resursstark” bakgrund leder till framgång, oavsett vilket område en satsar på.

Inom musiken finns dessutom ett annat tydligt samband mellan de svenska artister som det går bäst för just nu och deras geografiska hemvist i Stockholm. När krisen på 1990-talet tvingade musikskolorna runt om i landet att höja sina avgifter för att överleva blev musiken tillgänglig för färre.

I samma veva startades det i Stockholm friskolor där unga människor som ville sjunga eller spela kunde börja. Det är ingen slump att Rebecka Hedström och jag när vi har gjort artistintervjuer i podden Skaparna har mött en överväldigande del gamla elever från Fryshusets musikgymnasium, som Seinabo Sey, Beatrice Eli och Idol-vinnaren Lisa Ajax. Närliggande Rytmus som startades 1993 har haft bland andra Tove Lo, Erik Hassle och Icona Pop i sina klasser.

Det som blev svårt att få på landet under 1990-talet blev alltså (ännu) lättare att få i stan.

Och konsekvenserna av den här utvecklingen ser vi alltså nu, när unga svenska framgångsrika musiker inte längre på dialekt tackar kommunens pianofröken för sina framgångar, som Per Gessle och The Cardigans gjorde. I stället tackar de mamma och pappa. Att de valde att uppfostra dem i Stockholm var sannolikt lika viktigt för deras karriärer som någonsin eventuell medfödd talang.

Sara Martinsson.

Sök på Politism.se