Stäng
mars 13, 2016
Rebecka Hedström, medarbetare
Mamma, pappa, barn. Som det var förr. Foto: Arne Schweitz/TT

Rebecka Hedström: ”Är den befriade familjen fri?”

Den mentala bilden av familjen som mamma-pappa-barn sitter säkert i både kulturen och våra hjärtan, trots att vi växer upp i flera olika sorters konstellationer.

Vi är många som har sett drömmar om kärleken och kärnfamiljen krossas inifrån nybyggda hus i trygga villaförorter. Vi har vuxit upp med styvsyskon, bonusbarn och plastpappor i olika lägenheter och olika rum. Det är en effekt av de politiska och sociala framsteg som lett till att många av oss inte längre måste hålla ihop relationer av ekonomiska skäl och att vi därför tillåts bygga liv med den så sköra romantiska kärleken i centrum, samtidigt som vi håller den eviga tvåsamheten som högsta ideal.

Det är i sig inte särskilt konstigt, de flesta vet ju hur jävligt det är att göra slut och börja om.

Precis som att vi vet att kärlek inte räcker för att hålla ihop ett liv tillsammans när båda är subjekt. Är barnen vår sista utpost när alla andra relationer (förutom de med hundar) är villkorade och bygger på samtliga inblandades lust att fortsätta? Svaret på vår längtan efter en relation som aldrig har ett slut där vi har tydliga och viktiga roller.

Har du begåvats med en livmoder vet du väldigt väl att du har ett bäst-före-datum, att du inte kan vänta till långt in i medelåldern på en kärlek som leder till barn, och kvinnor verkar i allt större utsträckning ta för sig aktivt av de drömmar vi serverats sedan vi var små: Vi friar om vi vill gifta oss, fler skaffar barn själva när tiden börjar bli knapp och vi får skit att hända.

Josefin Olevik har skrivit ett reportage om familjen som löper parallellt med den egna berättelsen om hur livet ledde henne fram till beslutet att bli självvalt ensamstående förälder med hjälp av en donator.

Nedslag i familjepolitiken förr och nu varvas med litteraturens berättelser om kärlek och familj och levande människors tankar om sina egna, och andras, liv.

Reportaget är fängslande och balanserar perfekt mellan det personliga utgångsläget och de samhällspolitiska och kulturella nivåerna. Det är undersökande och allmänbildande och trots att författaren själv på ett personligt plan ändå tagit ställning i frågan runt insemination så känns texten aldrig defensiv eller självklart enkel utan vågar både tvivla och nyansera.

Boken innehåller många olika möten och Olevik träffar bland andra katolska kyrkans Anders Arborelius som tycker att familjer ska bestå av man, kvinna och barn och hålla ihop, kosta vad det kosta vill. Hon hänger på forum på internet där besvikna barn som blivit till med donerad sperma samlas och hon träffar män som levererar sperma till kvinnor på t-centralen pro-bono, i ett helt kapitel om vad som händer med männen.

Det är många som undrar vad som ska hända med männen nu när kvinnor till och med kan få barn utan deras fysiska närvaro och jag tycker alltid att det blir så märkligt. De får väl lösa det! De allra flesta straighta kvinnor vill aktivt ha fungerande kärleksrelationer med män, och söker sig till donatorer enbart i krissituationer när klockan är kvart i 40.

Vad är det som är så läskigt med att män måste bidra med något till livet ihop förutom pengar?

Om kvinnor inte hade dubbelarbetat redan så hade kanske steget till att bli ensamstående förälder känts lite längre bort, men det är för mig rätt tydligt vem som har krattat den här gången. Men det är ett sidospår som egentligen inte har med Oleviks text att göra.

Den här boken är fantastisk läsning för alla med tankar på familjen och livets sårbarhet – och som inte ger några raka svar överhuvudtaget.

Sök på Politism.se