Stäng
juni 25, 2017
Sara Martinsson, skribent

”Pretty little liars” lämnar en förändrad tv-värld efter sig

En av 2010-talets mest banbrytande ungdomsserier går i graven nu i veckan. Efter sju säsonger av kidnappningar, mord, återuppståndna döda och allt annat som tillhör en äkta kvalitetssåpa lämnar ”Pretty little liars” en förändrad tv-värld efter sig.

Pretty little liars började som en typisk superheteronormativ love story 2010. När sextonåriga Aria i seriens första avsnitt lurade sig in på en bar i lilla hemstaden Rosewood, fick hugg på en äldre, intellektuell hunk som senare visade sig vara hennes lärare tydde allt på att den nya ungdomsföljetongen skulle bjuda mestadels sådant vi redan sett. Det såg ut att bli mysigt i stunden, men inget som direkt skulle stanna kvar, eller ens lyckas hålla ens intresse längre än några få avsnitt.

Den initiala analysen visade sig dock snart var helt felaktig. Sju år senare har Pretty little liars under förespeglingen att försöka lösa mysteriet med den hemliga småstadsterroristen ”A” i sju säsonger presenterat normkritisk, queer, feministisk, bitvis närmast marxistisk, underhållning med stensäker tonträff för en ung publik.

Fandomen har vuxit i takt med att förvecklingarna blivit fler och allt mer komplicerade. I perioder har PLL varit världens mest omskrivna serie på Twitter. I USA har den regelmässigt varit nummer ett på olika tittartopplistor. Inte minst har den varit överlägset populärast i gruppen ”kvinnor 12-34 år”.

Att serien är så älskad har flera förklaringar. Den mest saluförda är den om gemenskapen mellan de drivande rollerna. Där till exempel snarlika ”Gossip girl” led av att hela tiden falla för frestelsen att låta ett yttre hot splittra de kvinnliga huvudkaraktärerna har den gåtfulla A:s terror bara svetsat Aria, Emily, Spencer, Hanna och senare den (spoiler!) från det döda återuppståndna Alison samman. Att de fem centralgestalterna dessutom alla fått mångbottnade, skickligt utmejslade personligheter och att samtliga genom åren kunnat visa både sina styrkor och svagheter gör PLL till en ovanligt förlåtande serie att följa som tjej.

Varken den konstnärliga Aria, den högpresterande Spencer, den struliga Hanna, den sexiga Alison eller sportjejen Emily presenterar några stereotypa tolkningar av de sidor skaparen I Marlene King valt att låta dem leda med.

Trots att PLL väldigt uttryckligt riktar sig till unga tittare har den heller aldrig väjt för ämnen som kan uppfattas som provokativa av vuxenvärlden. Redan från första säsongen fick tjejerna trots att de ”bara” var tonåringar ge uttryck för känslor av lust och passion. Sexscenerna är aldrig vågade, men ändå klart intima, mer känslomässigt än fysiskt. Detta gäller även de lesbiska kärleksrelationer som Emily inleder efter att hon kommit ut som homosexuell. Emily har över huvud taget aldrig behandlats eller framställts annorlunda på grund av sin sexuella läggning. Att producenten King själv är gay är säkert inte oviktigt för hur skickligt serien hanterat den enda lesbiska huvudpersonens utkomst och senare dejtande.

Ändå har inte Pretty little liars helt kunnat undkomma kritik. En av de tuffaste diskussionerna som uppstått, och som serien faktiskt ännu inte riktigt hämtat sig ifrån, var den kring hur transpersonen Charlotte porträtterades i säsong sex. Eller rättare sagt, avrättades. ”Nu har Pretty little liars dödat fler queers och transpersoner än någon annan serie”, skrev Heather Hogan på Autostraddle.

HBTQ-karaktärer har haft klart svårare än andra att hålla sig vid liv i Rosewood. Man har också haft en hel del problem med att förklara hur det kommer sig att en till synes så pass medveten produktion haft så svårt att casta karaktärer med annan etnicitet än vit. Väldigt få svarta skådespelare har kvitterat ut lön från Pretty little liars.

Så den här solen har fläckar. Men i den stereotypa, konsumtionsdyrkande genre som är amerikansk ungdoms-tv har Pretty little liars ändå stått för ett alternativ. (Det alltmer absurda) mysteriet som är seriens motor blev för länge sedan av sekundär betydelse jämfört med dess framställan av ett sjukt samhälle som systematiskt förtrycker unga kvinnor. Och av vad som händer när dessa inte viker ner sig, utan själva tar de initiativ som skola, föräldrar, polis, rättsapparaten inte mäktar med eller bryr sig om.

Här har också PLL blivit stilbildande. Tittarna i dag skulle bara svårligen acceptera en flatare, kyskare, mindre handlingskraftig samling huvudroller i en ny ungdomssåpa. Den gamla tidens händerna på täcket-kultur som ”Beverly Hills” och ”Dawsons Creek” proklamerade är stendöd. Nu nedlagda ”Revenge” var i princip en klockren rip off på Pretty Little Liars när den lanserades 2011. ”How to get away with murder”, med en lite äldre cast, har varit mer framgångsrik med ett liknande koncept. Men allra störst likheter med nu alltså snart avslutade PLL har vårens stora hit, nya ”Riverdale”. Intressant nog har både efterföljaren och föregångaren i sin tur tagit uttalad inspiration från en annan just nu synnerligen aktuell tv-succé: ”Twin Peaks”.

Spekulationerna på nätet är självklart i full gång kring vad som ska hända i PLL:s finalavsnitt som sänds 27 juni.

Kommer någon av huvudrollerna dö? Kommer Emily och Alison att till slut bli ett par? Kommer någon av de manliga birollerna som funnits med sedan starten visa sig i själva verket ha varit ond hela tiden? Kommer Alisons baby födas, och visa sig vara ett troll? Och framför allt, kommer vi få veta vem som terroriserat tjejerna den sista säsongen, under det nygamla aliaset ”A.D”? Bara en sak är säker. Pretty little liars kommer att lämna ett stort hål efter sig i tablån.

För dig som ännu inte haft glädjen att uppleva serien i sin helhet får du här dock en toppennyhet: den finns på Netflix!

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler