Stäng
november 7, 2017
Sara Martinsson, skribent
"George Michael: freedom". Foto: Francois Mori/AP/TT

”Patriarkala strukturer skapar lidande för alla – både kvinnor och män”

Att vara man har varit svårt länge. Två nya dokumentärer påminner om att manlighet och offentlighet var en komplicerad kombination långt innan #metoo.

I maskulinitetsklassikern Ställd från 1999 förklarar Susan Faludi millennieskiftesmannens famlande efter en egen identitet bland annat med något som hon kallar för ”den ornamentala kulturen”.

– Vi har bytt ut ett samhälle som skapade kultur mot en kultur som är avskalad alla verkliga relationer till ett samhälle, skriver hon, och presenterar det eskalerande fokuset på yta, kändisskap, att synas i tv, som en av den tidens främsta orsaker till en ökad polarisering mellan män och kvinnor.

Kvinnor hade ju redan sedan hundratals år lärt sig att agera objekt. Nu skulle även mannen först och främst tilltala en betraktare.

– Bröstmusklerna är nutidens byst, säger en reklamare som intervjuas i boken träffsäkert.

Jag tänker på detta, på den ornamentala kulturens hänsynslösa spegel och på omöjligheten att få dess villkor om putsade fjädrar och pumpade muskler att lira med en mer traditionell manlighetsroll när jag ser två nya dokumentärer. Båda skildrar män som på olika sätt lämnade ett kraftigt avtryck i just den här tiden som Faludi beskriver i Ställd. Som sökte och hittade varsin fungerande roll i ett nytt system, men som ändå aldrig tycks ha fått känna sig riktigt lyckliga.

Makeup-artisten Kevyn Aucoin och popikonen George Michael var båda outstanding i sina respektive fält.

Aucoin som den spenslige pojken från amerikanska södern som gjorde alla supermodeller, filmstjärnor, sångerskor vackrare än någonsin. Mästaren på att skulptera fram naturlig skönhet, en Leonardo da Vinci för sin tid, som använde kvinnors ansikten som sin målarduk.

Michael i sin tur var varje hungrig skolflickas ögonsten. En, med Liam Gallaghers ord i filmen, ”modern Elvis”. En av de sista stora popstjärnorna, på samma nivå som Madonna, Prince, Michael Jackson. När han stod på toppen av sin karriär ville alla ha en bit av honom.

”Beauty and the beast in me” och ”George Michael: freedom” skildrar dessa två genuint framgångsrika män. Men de visar också deras svagheter. Aucoins oförmåga att ta emot kärlek, även om han överöstes av den. Michaels växande ångest inför att vara föremålet för allas blickar. Vantrivseln som fick honom att dölja de hasselnötsbruna ögonen bakom mörka solglasögon.

Filmerna skildrar också svårigheterna i att leva som homosexuell man, även på toppen. Aucoin som visserligen blev absolut omfamnad av sina adoptivföräldrar, kunde aldrig smälta att hans biologiska mor ansåg hans sexualitet vara en styggelse. Michael i sin tur tyckte sig länge tvungen att dölja att han föredrog män. Inte ens när hans stora kärlek Anselmo Feleppa blev sjuk i och sedermera dog av AIDS kunde han släppa fasaden.

Michael var så pass plågad av sin situation att han lät inleda en omfattande juridisk process mot sitt skivbolag. Han ville bort från rollen som objekt. Hans största hit, ”Freedom! ’90”, är en programförklaring för hans utbrytningsförsök. I den banbrytande videon syntes han inte själv utan rollerna spelades, så typiskt för dess tid av spirande ornamental kultur, av supermodeller:

Aucoin tycks inte ha jobbat på just den inspelningen. Men exakt alla de kvinnor som syns i ”Freedom! ’90” hade han sminkat i åratal. Hans makeupmetoder revolutionerade inte bara modevärlden, utan hela popkulturen. Samtidigt tyckte han själv att han var så ful. Och att göra andra vackra, lyfta fram dem, blev hans sätt att stå ut med verkligheten. Precis som George Michael räddade han sig själv genom att låta undersköna kvinnor ta rampljuset.

I skenet av de senaste veckornas avslöjanden om sexuella trakasserier, övergrepp och maktmissbruk får livsödena som skildras i ”The beauty and beast in me” och ”George Michael: freedom” ytterligare en botten. Filmerna porträtterar två oerhört framgångsrika män. Men också två normbrytare. Något som odiskutabelt haft en roll i att dessa båda konstnärer gick bort alldeles för tidigt. Patriarkala strukturer skapar lidande för alla, både kvinnor och män.

För den som fortfarande inte tror på det är berättelserna om Kevyn Aucoin och George Michael två väldigt övertygande debattinlagor.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler