Stäng
februari 6, 2017
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

Nioosha Shams: ”Hår som är mer än bara hår”

Våra kroppar pryds av hår. Sånt hår som är tjockt, svart och synligt. Det ringlar sig nerför ryggar, klättrar uppför halsar, pryder armar och ben och byggar broar mellan ögonbryn. Det smyckar våra kroppar. Det är hår som är vackert. Det älskas, det äcklar, det upprör.

Jag har en tanke om att de flesta som ser ut som jag minns den stunden då de för första gången blev medvetna om sitt kroppshår. För mig var det i sjätte klass. Jag var med mina killkompisar efter skolan, vi hade förmodligen precis snattat sura kulor från godiskiosken och vi snackade om sånt som tolvåringar snackar om.

Plötsligt utbrast en av dem: ”men Nioosha, du har ju typ mer mustasch än mig!” Och så skrattade han. Och det gjorde jag med. Vi jämförde mustascher och kom fram till att det var sant, och sen var det inte mer med det.

Efteråt gick jag hem och ställde mig framför spegeln. Inspekterade det svarta fjunet på överläppen, länge. Och jag blev så jävla, jävla ledsen. För första gången blev jag medveten om att jag var annorlunda. Och som det fick mig att hata håret på min kropp. Jag ville bara att det skulle försvinna.

Från den dagen och fram till nu så har mycket förändrats. Det har blivit en vardagsgrej för mig att raka, noppa, tråda, vaxa. Jag har lagt ner så otroligt mycket tid under så många år på att tänka på och avlägsna mitt kroppshår. Samtidigt som någon bloggare gör en kampanj av sitt blonda armhålefjun så stressrakar jag armhålorna precis innan utgång, när jag insett att jag inte vågar den här gången.

Men jag har en idé: jag ska utföra ett experiment. Genom att göra det till en grej i mitt huvud, så ska jag ta mig igenom sommaren utan att lägga all fokus på mitt kroppshår. Jag tar inspiration av vänner och konstnärer för att lyckas. Eftersom jag i vårt utseendefixerade samhälle inte kan avstå från att raka mig bara för att, så bygger jag upp en estetik kring det i stället.

Tänker mig att det kommer vara skitsnyggt med håriga ben, fotlänk och sneakers. Man kan tycka vad man vill om min metod, men om det är vad som krävs för att jag ska lyckas, så är det så det får vara.

Tanken på att mitt svarta hår ska få se solljuset igen är både skrämmande och exalterande. Det är en så liten grej som blivit en så stor börda för många av oss, och jag vet att det är läskigt. Men om någon som läser det här känner sig minsta lilla manad att följa med i mitt experiment, så lovar jag att så fort det blir jobbigt så kommer jag vara där och lyfta, backa och stötta.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler