Stäng
april 25, 2017
Sara Martinsson, skribent
Katherine Langford spelar Hanna Gibson i "13 reasons why".

Netflix-serien ”13 reasons why” är den mest omdebatterade just nu

Fansen älskar high school-dramat på självmordstema och målar naglarna blå.

”13 reasons why” är ett av årets mest fandom-genererande fenomen, alla kategorier. Serien är det mest omtalade tv-programmet på Twitter, nätet kryllar av memes, youtube-hyllningar, vittnesmål om ”promposals” inspirerade av serien.

Precis som huvudpersonen Hannah Baker målar de som fastnat Netflix-succén naglarna blå.
Men parallellt med hajpen växer alltså kritiken.
– Jag tycker att den romantiserar hämndsjälvmord och den tar inte upp psykisk sjukdom eller depression överhuvudtaget, skrev till exempel Zara Larsson. (Hon tog senare bort sina tweets, som framgår av artikeln på länken.)

”13 reasons why” kretsar kring Hannah och efterspelet till hennes självmord. I finalavsnittet visas mycket ingående exakt hur huvudpersonen väljer att avsluta sitt liv. Även om flera andra aspekter av serien är problematiska (inte minst de lika explicita våldtäktsscenerna) är skildringen av Hannahs sista ögonblick den episod som väckt starkast reaktioner.

Headspace, en stor organisation som arbetar mot psykisk ohälsa hos ungdomar i USA, har till och med varnat för ”13 reasons why”. De menar att visst behöver vi prata om självmord. Men så grafiska beskrivningar som den av Hannahs badkarsögonblick kan snarare än att leda till diskussion fungera som en instruktionsmanual. De ökade samtalen till organisationens hjälplinje, från ungdomar som sett serien och mår dåligt, spär på oron för att ”13 reasons why” snarare än problematiserar, romantiserar – och uppmuntrar.

Forskning har upprepade gånger visat på samband mellan skildringar av självmord i kulturen och verkliga självmordsförsök. En studie som redogjordes för i Vetenskapsradion Forum har till och med hittat kopplingar mellan antalet ”självmordsfilmer” en person sett och risken för ett försök. Copycats ÄR en riktig grej.

Men betyder det att ”13 reasons why” är farlig?

Om den huvudsakliga kritiken mot serien är att den romantiserar självmord, måste vuxenvärlden ha glömt bort vad som är en av tonåringars absoluta favoritsysselsättningar. Hela högstadiet handlar ju för vissa om att romantisera självmord! Var du inte en sådan själv hade du garanterat en kompis som lyssnade på Joy Division. Läste Sylvia Plath. Eller Karin Boye. Eller Stig Dagerman. Klottrade ”life sucks then you die” på kollegieblocken.

Kanske är den där tonårsleken med kulturella referenser till självmord en del av vissas mognadsprocess. Med hjälp av den trygga plats som fiktionen erbjuder kan de testa gränserna för vad de står ut med att ta in. Döden är ju så jävla äcklig. Normen är att kämpa stenhårt hela livet för att tänka så lite som möjligt på den. Men vissa vågar och behöver lite mer. Betyder det också att de är potentiella självmördare?

”13 reasons why” är grov. Mycket grövre än den typ av ungdomsprogram som vi som växte upp på nittiotalet, och tidigare, är vana vid. Men den har också en spännande berättelse som drar tittaren till sig. Den är så magnetisk att den fått tusentals fans världen över att svära vid dess oumbärlighet. Unga människor som kanske aldrig ens haft ett naturligt sammanhang där de fått möta mörka frågor har tack vare serien fått en trygg plats att vara på.

Public service-program om självmord, överlevare och anhöriga är ju toppen på alla sätt. Men något saknas uppenbarligen för att satsningar som dessa ska nå en riktigt stor publik. Youtube-klippen, de blå naglarna, de miljontals memesen handlar liksom inte om 30 liv i veckan.

”13 reasons why”-hajpen avslöjar ett djupare behov hos unga människor att få ställa frågor om riktigt svåra saker, på sitt sätt. I stället för att kritisera metoden borde vuxenvärlden ta sig tid att finnas där och svara.

Blå naglar

Ps. Hit kan du vända dig om du eller någon du känner mår dåligt.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.