Stäng
juni 1, 2018
Sara Martinsson, skribent
Margaux Dietz intervjuar Jan Björklund (L).

När tittaren och lyssnaren aldrig kan vara helt säker

Partiledarna lagar mat på youtube, shufflar med gulliga barn och pratar mjuka ämnen i poddar. Politikbevakningen i valrörelsen 2018 ser annorlunda ut, och debatten har bara börjat.

De senaste dagarnas diskussion kring Jimmie Åkessons medverkan i Värvet sprider ljus över den växande trenden där influencers och icke-journalister klivit in i den politiska mediabevakningen. När Kristoffer Triumf förklarar varför han valt att ge utrymme till SD-ledaren i sin podd talar han på ett sätt som väldigt väl beskriver hur dessa profiler resonerar:

”Jag startade min podcast för sex år sedan, driven av nyfikenhet – med intresse för människan framför mig har jag lyckats skapa dialog. […] Så styrd av den där nyfikenheten valde jag att intervjua Jimmie Åkesson – för att det fanns frågor jag ville ha svar på, för att hans politik skrämmer mig, och för att han av allt att döma leder ett av Sveriges tre största partier i höst.”

Att Triumf väljer att bemöta kritiken han fått inte i något forum för journalistik utan i pr-branschens husorgan Resumé är passande. Om någon lyssnare hittills tvivlat på att Värvets utgångspunkt i första hand är Triumfs högst subjektiva får hen det svart på vitt här. Och det är på dessa personliga grundval som också de flesta andra influencers arbetar. När ens mediala närvaro tar avstamp först i ens person, för att sedan i andra hand rikta sig till publiken skapas en typ av kommunikation vars målsättning skiljer sig från den journalistiska.

En influencer är först och främst sitt eget varumärke. Hens arbete sker egentligen endast med avsikten att på olika sätt stärka hen. Därför kan hen okritiskt ingå kommersiella samarbeten med vissa företag, eftersom just dessa passar med vad/vem hen vill vara. Hen kan också låta sig associeras med vissa människor, eftersom dessa höjer det egna varumärkets marknadsvärde. För att få en eftertraktad kändis att medverka i hens kanaler kan en influencer acceptera helt andra villkor än en traditionell medieredaktion.

Allt detta är förstås helt okej, så länge vi som tittar eller lyssnar inte förväntar oss något annat. Men när influencers nu i början av valrörelsen dyker upp som partipolitiska bevakare börjar gränserna suddas ut. Breaking News tog upp ämnet i veckan, där Expressens Torbjörn Nilsson gästade och varnade för risken att mängden youtubers och poddare som vill ha med politikerna just nu ska stjäla tid från det faktiska politiska arbetet.

Att politiker hellre ska välja att göra mysiga youtube-klipp framför att ställa upp på seriösa debatter är en annan farhåga som vädras i programmet. Men jag tror att en mer överhängande risk med den här trenden är urholkningen av trovärdigheten för medier i stort.

Jag tycker till exempel att både Margaux Dietz och Matgeek har gjort ett extremt bra jobb med sina partiledarintervjuer. De ställer nya frågor, låter politikerna möta en ny publik, ramar in och paketerar proffsigt. Men oavsett hur värdefull TV de och alla deras kollegor skapar, kan tittaren aldrig vara helt säker på vilka villkor de eftertraktade gästerna ställt för att medverka. I en influencers yrkesstolthet finns inga ideal om saklighet och opartiskhet. En influencer behöver bara, på gott och ont, tänka på sig själv.

Det här vet jag, och säkert även du som läser detta. Men med dagens låga förtroende för medierna har ingen avsändare längre råd att utgå ifrån att alla förstår skillnaden på en journalist och en influencer. Och då befinner vi oss, med god hjälp av bland annat Värvet, på ett sluttande plan där vi plötsligt inte har en aning om varför en politiker medverkar i ett sammanhang, varför hen får just de frågor hen får, vad reporterns syfte med intervjun är, vems agenda som tillfredsställs av produktionen.

Betyder detta att influencers och poddar inte ska ha politiker som gäster alls? Nej. Men ska de använda sig av journalistiska verktyg, som till exempel intervjun, bör de också se till att de förstå journalistikens grundprinciper, och därefter tydligt kommunicera att de arbetar utefter dem. Annars kommer garanterat kritiken om att de springer partiernas ärenden fortsätta komma som ett brev på posten efter varje publicering.

Sök på Politism.se