Stäng
december 9, 2016
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

”Men vadå, jag vill ju bara dansa”

Fredag kväll. Luften är full av förväntan. Alla myndiga homo sapiens sapiens som bor i innerstaden gör sig redo. Halkar hemåt från systemet och sätter på sig festliga kläder. Lägger håret snyggt över axlarna, pryder ögonlocken med skimmer. Leget, glöm inte leget. Ner med det i jackfickan så du inte glömmer det sen när du är lite salongs.

Jag blandar drinkar åt oss, höjer musiken. Skratt och skor i hallen och gud, har det alltid varit såhär fattigt på syre i lägenheten? Sen: tunnelbanan. ”Ser mitt smink bra ut?” och ”här, drick upp den här innan vi kommer fram” och ”jag pallar inte om kön är jättelång”.

Det är den. Längsta kön i universum. Fötterna som inte vill något annat än att dansa tvingas stå och frysa till is i snön. Ögonkontakt med någon snygg kille, ja, I don’t mind, dig kan jag stirra lite på. Tills hans ögon glider ner mot urringningen och läppen bits i och då vänder man sig om, försöker skaka av sig obehaget.

Nu: klubben. Dansgolvet. Äntligen. Svettiga kroppar som rör sig i takt, dansringar att bli inknuffad i, glasartade ögon och breda leenden och fan vad härligt det här är.

”So, what’s your name?” Snubben som står framför mig, väldigt nära, pratade bestämt svenska nyss med någon annan. Undrar vad som fick honom att ändra sig. Han tränger sig på, försöker dansa in i vår cirkel trots att jag ignorerar hans fråga.

”Vi dansar med varann, inte med dig!” ropar min bästa vän och försöker utesluta honom ur vår ring. Ett fnys, en axelryckning. Ett ”men stick härifrån då” från henne som besvaras med ”okej ni behöver inte vara så jävla bitchiga” från honom. Och så är han borta. Dansen kan fortsätta. Ostört, vi låter musiken ta över.

Blundar och känner mig längst i världen, störst i världen, inget kommer åt. Jo nu, nu kommer något åt. Ett skrev som trycks mot mig bakifrån. Jag trycker tillbaka, hårdare, men han liksom sitter fast i min rygg. Ropar åt honom att han kan dra, att han inte behöver försöka, jag är gay, jag har flickvän, jag har pojkvän, jag är asexuell, vad som helst men stick bara sluta vara så jävla nära!

”Men vadå, jag vill ju bara dansa.”

Uppgivelse. Drar i bästisen, vi går på toa. Jag orkar inte mer. Vill gå hem. Varenda jävla gång, det är så här varenda jävla gång, ropar jag och viftar med armarna och blir klappad på huvudet. Samtycke, har de hört talas om det eller, suckar jag och får en medlidande blick. Vi skiter i det, säger hon, kom. Vi skiter i dem, vi ska ju ha kul.

Egentligen spelar det kanske ingen roll. Jag följer med henne tillbaka till dansgolvet varje gång och vi fortsätter putta bort dem hela natten och det är klart vi har kul, vi har jättekul. Men för varje oönskat skrev mot rumpan och varje ihärdig kille som vägrar försvinna och varje ”bitch” så blir man lite, lite tröttare.

Äh, vad vet jag. Det kanske bara är bra. Annars kanske vi hade stannat på klubben hela livet.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler