Stäng
maj 23, 2017
Yasmin Hussein, skribent
Aziz Ansari. Foto: Evan Agostini/AP/TT

”Master of none” filmatiserar erfarenheter som borde få synas mer

Efter att ha sett andra säsongen av Master of none är jag helt besatt av matupplevelsen. Att äta är att leva. Det räcker inte längre med en god lunch, nej, smaklökarna måste utmanas och utvecklas. Hur kan jag ha levt så många år på enkel tomatsoppa? Hur kommer det sig att jag sällan testar nya rätter? Varför är mat förknippat med ångest i stället för njutning?

Säsongen inleds med att Aziz Ansaris karaktär, Dev Shah, bryter upp från livet i New York för att lära sig att kavla pasta i norra Italien. Han knådar degen, mjölar kaveln, vänder och rullar massan så tunt som det bara går. Att laga bra pasta ger honom andrum. Från exflickvännen han vill undvika, från karriären han aldrig önskade och från vuxenlivet som kom för hastigt.

Genom hela säsongen använder Aziz Ansari mat för att handskas med ämnen som religion, identitet och dejtande. I avsnitt tre utforskar han vad det innebär att älska fläsk trots tillsägelser från sina muslimska föräldrar. Det är många som kan känna igen sig i bilden av att följa en livsstil för sina föräldrars skull trots att man är vuxen. Behöver inte nödvändigtvis handla om religion utan mer om balansen mellan föräldrarnas lycka och sin egen. Hur länge kan man göra våld på sig själv för att tillfredsställa människor som offrat sin egen bekvämlighet för din skull?

Just denna nyansering gör att serien träffar så bra. Det är tyvärr inte ofta som berättelser om migrantfamiljer eller arbetarklassfamiljer dramatiseras så känsligt och väl. Melina Matsoukas, regissören till Beyoncés prisbelönade musikvideo ”Formation”, regisserar också avsnitt åtta i serien. Avsnittet som kronologiskt följer firandet av thanksgiving hos Denise familj. Denise är Devs vän som växer upp med en mor som gör allt för att hennes dotter ska få det bättre än vad samhället väntar sig av en svart arbetarklassflicka. Denise är också lesbisk och avsnittet följer spänningarna runt middagsbordet när modern försöker handskas med dotterns sexualitet.

Kanske upplevs denna säsong tråkigare än den förra. Kärlekshistorien är svag och alla vänner runt Dev känns plattare och tråkigare än när vi såg dem första gången. Men ingen kan ta ifrån Aziz Ansari förmågan att skriva drabbande om smärtsamma familjeband.

För världen kryllar av berättelser om migranter som gör allt för att deras barn ska få det bättre. Föräldrar som kommer hem från tunga arbetspass och upptäcker att barnen tappar hemspråket. Barn som i vuxen ålder begränsar sig själva för en kultur de är främmande för. Erfarenheter som dessa borde filmatiseras oftare.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.