Stäng
februari 22, 2017
Sara Martinsson, skribent
Zara Larsson. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Låt Zara Larsson bli den sista som får regeringens PR-pris

Regeringens musikexportpris firar 20 år. Zara Larsson är årets pristagare. Förhoppningsvis är hon också den sista.

Att handelsminister Leif Pagrotsky vid slutet av 1990-talet närde en dröm om att inte bara bli bjuden på Grammisgalan utan även få vänslas med artisterna var kanske lite rörande. Men att hans darling musikexportpriset två decennier och en mängd regeringar senare ännu delas ut är anmärkningsvärt.

Att något helt enkelt bara är urlöjligt är sällan giltig grund för kritik. Så här är tre mer sakliga skäl till varför Zara Larsson bör vara den sista att motta priset:

1. Musikexportpriset delades ut första gången 1997. Då hade Export Music Sweden just presenterat glädjesiffror om att pop var landets nya, stora exportvara. Man talade om att Sverige var världens tredje största musiknation. Regeringen ville så klart vara med på tåget. Pagrotsky instiftade ett pris. I dag vet vi att påståendet om Sverige som trea i världen i musik var en bluff.
Exms hade bara jämfört med två andra länder, Storbritannien och USA. Själva utgångspunkten för att dela ut ett pris till årets mest betydelsefulla svenska musikexport vilar alltså på ett grundlöst antagande om att vårt land skulle vara extra bra på att just exportera musik. Regeringen firar varje år något en branschorganisation hittade på för två decennier sedan.

2. Vid tidernas början delades musikexportpriset ut vid Grammisgalan. Där nådde utmärkelsen sin absoluta mediala höjdpunkt när Carl Bildt 2007 äntrade scenen i nu världsberömd, grön råttkavaj. Succé! Nu hålls en mindre ceremoni på regeringskansliet. Men PR-vinsten för regeringen i att en gång om året mysa med popstjärnor består. Samtliga stora svenska medier rapporterar nu tjänstvilligt om Zara Larsson. Att så sker är också själva orsaken till att priset existerar. De artister som väljer att ta emot hyllningarna går indirekt med på att för en dag vara regeringens galjonsfigurer. Även om de som Refused 2013 åtminstone försöker använda tillfället för protest.

3. Musikexportpriset är till för att stärka å ena sidan regeringens varumärke, å den andra nationens. På regeringen.se beskrivs utmärkelsen så här: ”Med Musikexportpriset vill regeringen uppmärksamma insatser inom musikbranschen som under det gångna året riktat strålkastarljuset mot Sverige och därigenom bidragit till både svensk export och den moderna Sverigebilden i utlandet.” Förutom att reducera musik till handelsvara, vilket i sig är motbjudande, tar sig alltså regeringen med musikexportpriset friheten att gentemot omvärlden definiera vad som är ”svenskt”. Precis som alltid med musikpriser som inte är rena popularitetstävlingar, som Melodifestivalen eller Rockbjörnen, utses vinnaren av en jury. En får väl gissa att just dessa ledamöter är extra lämpade att bedöma vem och vad som är goda representanter för ”varumärket Sverige”. Att ingen heter Mohammed eller Fatima är kanske sett ur det perspektivet mer en feature än en bugg.

Handelspolitik och kulturpolitik är olika saker. Kommersiellt gångbar musik hamnar inte sällan i gränslandet mellan dessa båda. Dess förmåga att bygga en fungerande affär kring kreativa produkter tycks få folk med makt att tappa fokus på målet och i stället helt trollbindas av medlen. Men ingen framgångsrik ”svensk musikexport” är sprungen ur en lust att främja Sverigebilden eller bidra till nationens BNP.

Först och främst börjar alltid en popkarriär ur viljan att skapa. Där har politiken en extremt viktig roll att spela. Regeringen kan göra massor för att stödja, uppmuntra, skapa möjligheter för svensk musik. I stället för att utnyttja färdiga stjärnor i PR-syfte borde politiken främsta fokus ligga på att skapa nya.

PS. Vill du veta mer om svensk musikexport, regeringens pris och mekanismerna bakom, läs Rasmus Fleischers avhandling Musikens politiska ekonomi från 2012.

Sök på Politism.se