Stäng
mars 15, 2018
Sara Martinsson, skribent
Cherrie. Foto: SVT

Låt serien om Cherrie ersätta Skavlan på fredagarna

Två saker som vi som jobbar med media alltid fått höra är omöjligt: att skildra samhällsfrågor på ett sätt som engagerar och att göra bra tv om musik. Edits serie om Cherrie lyckas med båda.

Jag tänker lite på Isabella Lövin (MP) när jag ser ”Cherrie – ut ur mörkret”. Skumt! Hon har ju ganska lite med förortsvardag och svensk R&B att göra. Men i skuggan av de högst skrikande rösterna i debatten om otrygghet och våld de senaste månaderna har den sobra klimatministern stått för förnuftet.

”Det största hotet mot våra samhällen just nu är rädslan själv. Rädslan att inte kunna förändra samhället riskerar att lägga sig som en blöt filt över vår handlingskraft.”

Så skriver hon i en debattartikel på SVT Opinion. Budskapet är svårsålt. Pansarvagnar och militär i Rinkeby och Rosengård är mer rubrikvänligt än besinning. Men i varningen för alarmismen finns något som resten av lag och ordnings-debatten saknar: hjärta.

”Cherrie – ut ur mörkret” har samma lågmälda karaktär. Serien skulle lätt kunna handla i genrestereotyper som manschauvinism och ghettoromantik. I stället är de tre avsnitten på SVT Play eftertänksamma, blå, helt i ton med huvudpersonens estetiska uttryck. Ingenting i tilltalet får en att haja till. I stället är det vad som verkligen sägs som griper tag.

I inledningen av första avsnittet sätter Cherrie själv fonden mot vilken berättelsen om hennes musik utspelar sig:

”Under de senaste åren har flera människor jag vuxit upp med blivit skjutna till döds. Dom var vänner, grannar och klasskompisar. Mer än trettio människor har blivit skjutna bara här i Järvaområdet. Här, I Sverige.”

Säger hon, medan kameran visar henne blickande ut över Rinkeby. Sedan får vi följa henne och vännerna omkring henne i en lång, molande diskussion om den mest brinnande samhällsfrågan i vårt land i dag. Att unga människor dödas på öppen gata. Ofta. Hänsynslöst.

Cherrie har mött sin sorg och frustration genom musiken. Det är också genom att som serien gör berätta om hennes och hennes vänners liv som tittaren bäst kan förstå hennes verk. När singeln ”Tabanja” blev en hit missförstods den av vissa som en skev hyllning till gangsterkulturen. Att se och höra Cherrie prata om sina upplevelser ger även den mest undertextblinde betraktaren möjlighet att verkligen förstå varifrån hon kommer konstnärligt. (I en annan aktuell diskussion är hon om inte allt så åtminstone delar av det som mindre kunniga gång på gång använder sitt utrymme till att efterfråga.

Alla som satt sin fot i eller i närheten av SVT-huset med ambitionen att bevaka musik vet att ämnet är känsligt. Med jämna mellanrum ploppar frågor upp i medierna om varför statstelevisionen inte bryr sig om den svenska scenen – på bredden. Det smala perspektivet, Melodifestivaler, underhållnings-tv, är välfyllt. Men allt som händer runt omkring saknas. Särskilt sådant som berör och skapas av unga människor.

Internt upplevde i alla fall jag under mina två år som redaktör på SVT att där fanns en stämning av uppgivenhet. Kanske ska vi inte ens försöka bevaka musik? Tittningen är låg för de få programmen som görs. Samtiden engagerar inte. I brist på fantasi kablas historiska dokumentärer ut på löpande band. Så får vi veta ännu mer om vad vita män gjorde förr, och ännu mindre om vad rasifierade kvinnor gör nu.

Med ”Cherrie – Ut ur mörkret” lyckas Edit visa att tv om nutida, angelägen musik och kulturen kring den går alldeles utmärkt att göra. Programmen kan till och med bli bra, så länge en vågar slå sig fri från de trånga musikjournalistiska ramarna och berätta om människan, inte studion, ackorden, rocken.

Att de tre avsnitten än så länge bara visas på SVT Play är ett tecken på hur lågt förtroendet är för ämnet. De lär förstås dyka upp i tablån i sommar någon gång. Men de borde visas redan nu. Jag föreslår tiden 21:00 på fredagar i SVT 1. Precis, i stället för ”Skavlan”.

För förutom att ”Cherrie – Ut ur mörkret” är ömsint, inkännande musikjournalistik har serien också förmågan att verkligen fånga tittarens intresse för ett ämne som är alldeles för lätt att slå ifrån sig. När Cherrie står på taket i Malmö tillsammans med artistkollegan Ozzy och hans röst stakar sig för att han blir så berörd av att tala om alla morden. När den döde Robins bror Alejandro rullar fram i rullstolen som han sitter i efter att han och lillebrorsan skjutits i Akalla. Då blir siffrorna i statistiken människor, även för den med ett hjärta av sten.

Så görs riktigt relevant samhälls-tv. Inte för unga, inte för musikintresserade, utan för alla som ens flörtat med tanken på att militär i förorten skulle kunna vara en lösning på våra problem. Ett sådant resonemang kan bara födas ur rädsla. Och, precis som Isabella Lövin skriver, är den, inte människan, det största hotet mot vårt samhälle.

Sök på Politism.se