Stäng
juni 27, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: Rebecca Blackwell

Kan inte ens gubbarna vid sidlinjen bete sig som folk?

De senaste dagarna har VM-snacket mest handlat om hur illa åskådare betett sig. Medan vi haft ögonen på läktarna och sociala medier, har gubbarna härjat fritt vid sidlinjen.

Först cirkulerade en video med en reporter som blir trakasserad av svenska fans. Sedan blev Jimmy Durmaz föremål för den antagligen största hatkampanjen i svensk idrottshistoria. Fotbolls-VM 2018 riskerar för svensk del, om inget sportsligt utöver det vanliga händer mot Mexiko, att bli ihågkommet som mästerskapet då supportrarna förstörde allt. Och då var vi inte ens i närheten av planen!

Medan vi varit upptagna av att prata om hur i helvete folk beter sig egentligen har lite i skymundan en annan tendens vuxit fram. Den av att folk för helvete inte tycks kunna bete sig nära planen heller. Vad är grejen med alla arga gubbar?

Janne Andersson satte tonen när han i lördags fick sitt frispel på tyska ledare som klev in i svenskarnas tekniska zon. Därefter har vi fått se Irans förbundskapten Carlos Quieroz kasta kavajen på bänken och storma iväg när domaren dömde straff för Portugal. Samtidigt utbröt liknande scener när marockanska och spanska spelare men även ledare drabbade samman kring en kvittering i slutminuterna.

Här ska väl sägas att vissa divalater tycks vara mer regel än undantag bland toppfotbollens tränare. En uppblåst hållning och drama queen-tendenser kan vara ett effektivt sätt för ledare att styra bort uppmärksamheten, och därmed också pressen, från spelarna. Att en viss typ av risktagande personlighet också är en fördel när en söker sig till ett så utsatt yrke som fotbollstränare trots allt är, är väl också ett rimligt antagande.

Men ändå. I VM 2018 har ledare från flera nationer visat prov på beteende som inte skulle godtas i någon annan yrkesgrupp. Med det svenska exemplet närmast till hands kan du ju bara föreställa dig vad som hade hänt om en gubbe på ditt jobb stormat upp och högröd i ansiktet ylat ”fuck off!” för att någon annan gubbe lagt ett dåligt placerat skämt.

Förklaringen ”hade jag inte reagerat där hade jag varit stendöd känslomässigt” hade antagligen inte flugit för chefen.

Samma gäller för den vansinnigt övertände säkerhetschefen Janne Gustavsson som vid samma tillfälle klev in och med stor kraft knuffade undan en av tyskarna. På en vanlig arbetsplats hade att ha så nära till våld garanterat inte setts som en positiv egenskap. Men vid sidlinjen gäller andra regler.

Pontus Jansson, som snabbt själv var uppe på benen och redo att slåss, sammanfattade den svenska ”insatsen” som följer:
– Som jag sa till de som var involverade: det där gillar jag. Vi står upp för vårt land. Vi tar ingen skit. Vi tar inga fångar. Det var grymt av oss, så ska det vara.

”Så ska det vara.” Jaha.

Sveriges största fotbollspodcast Tutto Balutto håller med. Så här sa Gusten Dahlin dagen efter matchen:
– Jag tycker i alla fall att Janne och resterande del av svenska laget på bänken, med Ponne i spetsen, ska ha sig en schnitzel för hur man markerar mot Tyskland och dom ledarna som går fram vid målet. Det fanns några knuffar, jag tror Martin Olsson sprutade ner någon med en vattenflaska, men BRA! Sen är det ju svårt att applådera om Janne hade delat ut tre danska skallar…

– Eller? fyller hans kollega Thomas Wilbacher i.

Och ja, ”schnitzel” är alltså för den som inte talar flytande dudeska en hyllning.

Jag vet inte. Jag har jobbat på ett ställe där en kollega kastade en banan på mig under ett möte. När jag senare har berättat om det har andra sagt jag borde anmält för misshandel.

Men i fotbollen gäller som bekant andra lagar, ett annat språk. Där är att visa på behärskning och empati det samma som att vara ”känslomässigt död inombords”. Där är kompromisslöst utagerande norm. I VM 2018 har vi sett det i hur vansinniga människor tafsar på kvinnliga reportrar. Vi har sett det i hur lika vansinniga människor hatar och hotar på nätet. Vi sett det i hur supportrar kastar ölsejdlar från översta läktaretaget ner på intet ont anande individer under dem. Vi har sett det, och vi erkänner allt detta som problem. Vi tar avstånd.

Den enda rimliga konsekvensen av ett ställningstagande mot rasism, sexism och våld bland fansen är så klart att samma höga krav ska gälla även för dem som är ännu närmare spelarna. Om inte ens gubbarna vid sidlinjen kan bete sig som folk, hur kan de någonsin förvänta sig att supportrarna ska göra det?

Självklart ska Mexiko ha spö, men bildligt och på planen. Inte bokstavligt och bredvid.

Sök på Politism.se