Stäng
augusti 27, 2018
Sara Martinsson, skribent
Jenny Nordlander som skrivit "Mellan raderna" är journalist vid SVT. Foto: Daniel Stigefelt

Journalistiken är ingen meritokrati

”Mellan raderna” är en drabbande uppgörelse med hur könsmaktsordningen fortfarande härskar i den svenska journalistbranschen. Men ett perspektiv saknas.

Linda Skugge skrev i förra veckan om hur läsningen av Jenny Nordlanders bok om att vara kvinna och journalist påminde henne om hur osoft hon själv kunde vara i början av karriären. ”Mellan raderna” har den kvaliteten, att den kan få en att tänka på sig själv.

Med alla sina vittnesmål från kvinnor som blivit sämre behandlade på jobbet på grund av sitt kön påminner den också mig om egna erfarenheter. Sådant är ju vittnesmålet som företeelse. Det riktar sig mindre till intellektet, mer till känslorna, minnena. Därför blev #metoo en så oerhört stark rörelse, för den fick så många av oss att tänka på oss själva.

På avigsidan av vittnesmålet finns berättelserna som saknas. Som hörs ändå, fastän de inte uttalas, eftersom tystnaden blir så öronbedövande. Så när jag tänker på mig själv när jag läser ”Mellan raderna” tänker jag inte bara på upplevelserna jag delar med kollegorna i boken. Jag tänker också på något som ingen säger, men som väl åtminstone någon mer än jag vet om?

Jag kommer ofta på mig själv med att återberätta en del av Björn af Kleens sommarprat från 2010. Jag har dragit episoden så pass många gånger nu att jag antagligen förvanskat den till något som passar mina egna syften. Men ungefär så här brukar jag säga att det var: Björn af Kleen berättade att han älskar journalistiken, för att den är en ”sann meritokrati”. I inget annat yrke bedöms utövaren så helt och fullt endast utefter sin senaste prestation, menade han.

Den här beskrivningen tycker jag väldigt träffsäkert sätter fingret på hur blinda för sina egna privilegium många journalister fortfarande kan vara. Drömmen om att STORYN ska vara den som talar, att leveransen ska vara vad som avgör hur en lyckas på arbetsmarknaden är möjligen ren i sin naivitet. Men den är en dröm. Exakt allt annat spelar huvudrollen. Du kommer inte ens fram till STORYN om du inte har allt annat.

”Mellan raderna” är långt ifrån så jungfrulig i sin syn på journalistyrket. Här finns berättelser om kvinnor som kryssar upp och fram genom en snitslad bana av krånglande män, hämmande strukturer, chanser som alltid ges till någon kille som är sämre. Det är tung, utmattande läsning.

Särskilt faktiskt som att många av kvinnorna som berättar också delar med sig av sina egna bakgrunder. Berättar om släkter som är fulla av poeter, författare, andra journalister. Dessa kontrasteras mot en historisk redogörelse för hur kvinnor kom in på redaktionerna. Medelklassens fruar som fick ta över tryckerier när deras makar gick bort. Medelklassens döttrar som var eftertraktade som översättare, eftersom de var kunniga i språk.

När jag läser ”Mellan raderna” påminns jag om att journalistiken är en mansvärld. Men också om exakt hur mycket den också är medelklassens arena.

När kvinnorna talar om sina familjers kulturella kapital känner jag mig främmande inför dem. För även om vi delar erfarenheter exakt just i dag, så talade mina anmödrar inga främmande språk. De var inte eftertraktade på arbetsmarknaden för sina intellektuella förmågor. De var pigor. Låt oss inte låtsas som om detta inte påverkar vårt sätt att angripa vårt yrke, vilka berättelser och orättvisor vi ser.

Att vara journalist och kvinna är intimt sammanbundet. De båda identiteterna går inte att skilja från varandra (kanske för någon, inte för mig). Men att vara journalist och kvinna är för många också att ha lämnat en plats, och stigit in i en annan. En där de inte bara behöver handskas med de sociala koder som gäller för dig som kvinna, utan där de också behöver lära sig att passera som medelklass.

För många tjejer är den resan övermäktig. Många röster kommer aldrig fram alls, för de orkar inte med att krossa dubbla glastak. Vissa vågar inte ens drömma om att bli journalister, eftersom de inte har någon i sin närhet att spegla sig i som gjort en liknande karriärsresa.

Det här är ett perspektiv som jag saknar. Inte bara i ”Mellan raderna”, utan över huvud taget när vi pratar om kvinnor och journalistik. Feminismen går inte att skära ut ur ett samtal om hur könsmaktsordningen fortfarande styr över vår del av arbetsmarknaden. Och klass går inte att skära ut ur feminismen.

Allt sitter ihop. Glömmer vi det är vi snart också blinda för våra egna privilegier. Precis som våra manliga kollegor.

Sök på Politism.se