Stäng
mars 25, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: SVT

”Hopplösa, krångliga och omöjliga att älska”

I avsnitt fyra av ”Gift vid första ögonkastet” åker paren på bröllopsresa, en tant leker varg, Martin blir irriterad och Sam blir djupt felaktigt behandlad.

När är det INTE svårt att hitta någon att dela livet med? Viken grundförutsättning är INTE värdelös för den som vill försöka vara ena halvan av en parformation? Den som glidit genom barn- och ungdomsår på en räkmacka har aldrig tränats i kompromiss och konflikter. Men den som haft det för jävligt är för skadad för att våga bli kär. Hur i helvete ska en vara för att få ihop det?

Frågan aktualiseras ständigt i ”Gift vid första ögonkastet”. Men nu, halvvägs in i säsongen börjar deltagarnas respektive karaktärer utkristallisera sig. Så blir också deras svårigheter mer uppenbara. Vem som helst kan visa sig älskvärd när hen står finklädd framför kameror och släkt. Men efter några dagar faller maskerna en efter en.

Skälen till varför de ens befinner sig här, i ett tv-program där de gått med på att gifta sig med en okänd, blir plågsamt tydliga.

Vi börjar bakifrån. Martin och Madelene var sist med att bli vigda, och därmed också sist ut på bröllopsresa. Martin har på förhand sagt att han behöver en tjej som tar initiativ. Madelene är en sådan. Det är hon som har en lägenhet han kan flytta in i, hon som kan köra husbilen när han inte har körkort, hon som vågar slänga sig från den högsta höjden på linbanan. Hon är bara 26 år men tar för sig av livet som om hon vore mycket äldre.

Så hon är precis vad Martin bett om. Ändå stör han sig på henne. När hon kollar mobilen under middagen blir han sur. Han har önskat sig en kvinna som är sin egen varelse. Rätt många män av hans typ (medelklass, framgångsrik på jobbet, etc) har blivit itutade att en sådan är vad de bör vilja ha. Men egentligen, innerst inne, bär de på resterna av en gammal sorts fruideal. En som inte har andra intressen än familjen, en som inte lockas av något utanför hemmets ramar. En som en man som blivit skyddad av mamma hela livet kan fortsätta vara skyddad av. (Var det hårt? Kom ihåg att jag skriver inte om verklighetens Martin, utan om reality-karaktären. Den senare har av förklarliga skäl färre dimensioner, och ser hittills ut som en äkta mamas boy.)

John och Sara har fått shinrin-yoku i bröllopspresent av tv-produktionen. Det är en japanskamerikansk terapiform som går ut på att stressade nutidsmänniskor med hjälp av en guide ska lyckas återknyta kontakten med naturen. Tycker du att jag råkar veta orimligt mycket om det här? Det är för att denna vidareutveckling av mindfulness är nästa stora grej i hälsosvängen.

Eftersom flera landsting redan skriver ut natur på recept är steget garanterat inte långt till att skogsbad, som är den svenska termen, också kan ordineras av doktorn. Ja, du skrattar nu. Men efter nästa utbrändhetssjukskrivning är det kanske du som blir jagad över stock och sten av en barfota tant som leker varg. Då tycker nog du också att sex timmars arbetsdag hade varit en bättre folkhälsoreform än privatiseringen av sjukvården.

Sam och Magnus ställs inför andra utmaningar. Vilka sadister skickar egentligen ett före detta mobboffer med smärtproblematik till ishotellet? Exakt vilken tjänst tänkte produktionen att de skulle göra detta par genom att försöka pusha dem att bada i elvagradigt vatten för att ”hjärtat är en muskel och när den får jobba blir den starkare”? (I call bull shit, fyi.)

Här är vad varje person med så lite som en skvätt empati gör med Sam: lyfter upp honom, rullar in honom i en varm filt, kör honom till ett spa där han får ligga i olika väldoftande örtbad och åtminstone en vecka bli uppassad av äldre kvinnor med väldigt mjuka röster och ännu mjukare händer.

Emellan behandlingarna kanske, bara kanske, att han skulle kunna få prata lite med Magnus och kanske, bara kanske, skulle han så småningom känna sig trygg nog att tillåta sig få känslor. Men en kille med en sådan jobbig historia, så många synbart fortfarande öppna sår, kommer aldrig slappna av om han tvingas till saker han inte vill. Bröllopsresan till Kiruna var inte ens bra tv. Den var bara plågsam för alla. Skäms, SVT.

Det är svårt att hitta någon att leva ihop med. Ändå verkar vissa liksom bara lyckas utan att anstränga sig. De får resten av oss andra som kämpar och sliter att se dåliga ut. Bland annat den känslan, att vara så jävla dålig, är en drivkraft bakom att en utsätter sig för konstiga saker för att hitta kärleken. Som till exempel att vara med i tv. Som till exempel att gifta sig med en okänd.

En måste påminna sig om det på vägen när en följer ”Gift vid första ögonkastet”. Att alla deltagarna har kommit dit av en anledning. De löste inte den här grejen på egen hand, som den där lilla vidriga promillen perfekta personer som hittar varandra direkt och sedan aldrig skiljer sig. I det här programmet är folk precis som alla oss andra. Lika hopplösa och krångliga och omöjliga att älska. Och samtidigt så väldigt älskvärda, just på grund av det.

Sök på Politism.se