Stäng
maj 25, 2017
Sara Martinsson, skribent
Foto: Anders Wiklund/TT

Hetsar vi barnen att röra sig för att bota vår egen hälsoångest?

Regeringen får stående ovationer för beskedet om 100 fler timmar idrott i skolan.

Samtidigt förskjuts fokuset för svenskarnas hälsoproblem ännu mer till barn och unga, medan vuxna återigen slipper undan.

Sitta är det nya röka. Vill man som tonåring verkligen rebella mot vuxenvärlden ska man vägra gå ut. De senaste åren har varningarna om svenska ungdomars inaktivitet avlöst varandra i medierna. Centrum för idrottsforskning publicerade nyligen en färsk studie som visar att bara 44 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna i årskurs 5, 8 och gymnasiet år 2 når den rekommenderade nivån av daglig rörelse.

Resultaten har man kommit fram till genom att sätta aktivitetsmätare på deltagarna. Av de 1 700 barnen och ungdomarna som var med ägnar sig alltså bara ett fåtal åt minst 60 minuters pulshöjande aktivitet och träning per dag.

Att unga rör sig för lite är självklart en oroväckande utveckling. All trovärdig forskning visar att motion är bra för hälsan. Därför är också åsikten att barn behöver röra på sig mer fullständigt okontroversiell. Att publicera en debattartikel med rubriken ”Ta ansvar – se till att ditt barn rör sig mer” är i princip garanterat en delningsraket. Programidén bakom hyllade ”Gympaläraren” var en succé redan på pappret: vem ställer sig upp och säger ”nej, jag tycker faktiskt inte att barn mår bra av att vara aktiva?” Konsensusen är kompakt, helt enkelt för att det liksom inte går att tycka något annat. Åsikten att barn borde hållas stillasittande är orimlig.

Den som däremot vågar ta ställning för att inte bara barn utan även vuxna måste bli mer fysiskt aktiva får vara beredd på andra reaktioner. ”Vi måste komma bort från motionsfundamentalismen om vi vill bidra till bättre folkhälsa.” skrev José Nunez nyligen i en debattartikel i Aftonbladet. ”Träningshets” och ”hälsohets” talas om som orsak till ätstörningar och psykisk ohälsa. Den välmenande och uppmuntrande attityden som präglar diskussionen om barns inaktivitet får så fort vuxna är föremål för samma omsorg en betydligt mer aggressiv ton. Då är träning (oftare än sällan) något farligt. Ett sluttande plan mot skador, kroppsfixering, social isolering, död.

Ändå kvarstår faktum att precis som vi vet att barn och unga rör sig för lite så är även vuxna svenskar alldeles för inaktiva för sitt eget bästa. En undersökning från 2015 visade till exempel att bara drygt 7 procent i gruppen 50-65 år når upp till de gällande nationella riktlinjerna om tillräcklig fysisk aktivitet.

Folkhälsoinstitutet kom 2011 fram till att 14 procent av svenskarna i åldrarna 18-84 år är fysiskt aktiva mindre än två timmar per vecka. Till detta kommer vetskapen om att studier som, till skillnad från den som genomfördes med rörelsemätare på barn, baseras på enkäter sällan är rättvisande. Vuxna skarvar helt enkelt gärna uppåt när de får frågor om hur mycket de rör på sig. Läget är antagligen ännu sämre, för att lätta upp stämningen i sammanhanget, möjligen helt horisontellt.

Vuxna människor dör inte av att träna. Vi dör om vi låter bli.

Ångesten detta enkla faktum skapar, de på riktigt djupt existentiella frågorna som att gå eller inte gå till gymmet faktiskt ger upphov till, får många av oss att hellre stanna hemma. Skjuta på döden tills den kommer. Eller, för att känna att vi åtminstone gör något: börja hetsa på barnen att göra det vi inte klarar av.

Den enorma uppmärksamhet svenska barn och ungdomars inaktivitet får kan mycket väl vara ett direkt resultat av föräldragenerationens oförmåga. En misslyckad fotbollsspelare önskar att barnet ska bli proffs. En stillasittande gymstrejkare vill åtminstone att ungarna inte ska bli lika misslyckade. (Tänk om jag kanske tittar på dig Gustav Fridolin??)

Ingen mår (fysiskt) dåligt av fler gympatimmar i skolan. Men om vi ska kunna ha en konstruktiv diskussion kring ohälsotalen i samhället måste vuxenvärlden sluta kasta kidsen under bussen samtidigt som man rusar åt motsatt håll så fort någon ens andas ”läskskatt”.

Allt är inte barnens fel.

Om vi bryr oss om dem måste vi först och främst våga ställa samma krav som vi ställer på dem också på oss själva.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler