Stäng
augusti 15, 2017
Nioosha Shams, skribent
Publik under årets upplaga av Way out west i Göteborg. Foto: THomas Johansson/TT

Frank Ocean på Way out west – kärlek, förebilder och att komma ut

Den 10 augusti 2017 är ett datum som förmodligen kommer finnas med mig resten av mitt liv.

En solnedgång i Göteborg, mitt i en folkmassa, allas förväntningar på max. Griper tag i min storebrors axlar när andnöden hinner ikapp och inser att när som helst nu kommer han ut på scenen. En av få personer jag ser som en förebild, något att uppnå, en inspiration. Frank Ocean.

Det var bara några dagar innan konserten som det slog mig på riktigt hur vitalt det är med förebilder att kunna spegla sig i. Jag satt i en samtalscirkel på Lesbiskt Läger och alla berättade om sina första HBTQ-förebilder. Jag kunde knappt koncentrera mig på de andras vackra berättelser för jag satt och försökte komma på om jag någonsin hade en sådan förebild när jag var liten. När det till slut blev min tur berättade jag om Laleh, om hur jag som tioåring dissekerade hennes textrader och samlade på ord hon sjungit om andra tjejer. Tänkte att hon var som jag och kände mig mindre ensam.

2012 publicerade Frank Ocean en text på sin tumblr – hans enda allmänna sociala medie – där han skrev om sin första kärlek och om kärlek generellt. ”Imagine being thrown from a plane. I wasn’t in a plane though. I was in a Nissan Maxima, the same car I packed up with bags and drove to Los Angeles in. I sat there and told my friend how I felt. I wept as the words left my mouth, knowing I could never take them back for myself.” Det var inte en text om att komma ut, det var en kärleksdikt och ett tackbrev. Det var helt och hållet på hans villkor och genom hans egenvalda konstnärliga format. För ibland måste det bara få handla om kärlek, om hjärtesorg.

När Frank Ocean går upp på scenen på Way Out West den här torsdagen så handlar allt om hans konst. Det är inte bara en musikalisk upplevelse, utan också en visuell. Han håller hela festivalpubliken i sin hand och kommer med nya överraskningsmoment så man aldrig hinner tänka att ”nu blir det inte bättre än såhär”. När orkestern dyker upp på scen och ackompanjerar hans mjuka röst så är de fem åren han tillbringat i tystnad som bortblåsta och för längesen förlåtna.

”Here’s to the gay bar you took me to”, sjunger han och jag tänker på alla som får växa upp med hans musik, som lusläser hans texter och greppar tag i varenda ”him” och ”boy” han sjunger och lägger orden nära hjärtat.

Alla som speglar sig i honom och kanske vågar lite mer tack vare hans öppenhet.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.