Stäng
juni 17, 2018
Sara Martinsson, skribent
Pontiac Silverdome, 24 juni, 1994. Foto: Jack Mikrut / TT

Fotbolls-VM är inte längre vad det var – nu handlar allt om nostalgin

I morgon börjar äntligen fotbolls-VM också för Sverige.

Uppladdningen har kantats av lika mycket politik som nostalgi. Kanske är det ambivalensen inför att värdnationen är en korrupt skurkstat som får folk att drömma sig tillbaka.

I uppslagsverket Nordisk familjebok från 1914 definierades ”nostalgi” som ”en ofta tärande, med aptitlöshet och afmagring förenad förstämning, som kan utveckla sig hos personer, som vistas på främmande ort och som ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förutsättningarna”.

I modern tid talar vi snarare om begreppet som en känslomässig hemlängtan. I sin bok ”Nostalgia” (från 2001) beskrev idéhistorikern Karin Johannisson nostalgi som ”en saknad utan objekt”.

”Jag var sju år sommaren 1982, jag minns allt. Livet slutade så klart sedan, allt annat började. /…/ Jag kommer aldrig vara lika lycklig som 1982 igen.” skriver Simon Bank i Aftonbladets VM-bibel. I det tjocka magasinet som egentligen bara ska skildra framtiden, minnen som ska skapas, en sommar full av löften, väljer han att sätta tonen med en text som längtar tillbaka till ett förlorat då.

Inför premiärmatchen i torsdags gjorde hans kollega Erik Niva något liknande:

”När jag själv föll handlöst för fotbollen var jag sju år gammal. Den första kärleken är ju alltid reservationslös, och det var VM i fjärran land där ljusriggen på Aztekastadion kastade långa skuggor i gräset. Diego Maradona dribblade, Manuel Negrete sköt på volley – och inte visste väl jag något om vare sig Falklandskriget eller mexikansk fördelningspolitik.”

VM 1986, fyra år senare. 32 år sedan. Där börjar berättelsen om VM 2018.
Jag kan rada upp fler exempel som dessa. Jag kan berätta om hur Marcus Allbäck i podcasten Lundh talar om att han känner ”VM-94-vibbar” kring den svenska trupp som inleder mästerskapet mot Sydkorea på måndagen.

Jag kan tipsa om att lyssna på smarta och roliga Kolla svensken! och deras intervju med Marcus Leifby, profilerad idrottsnostalgiker, som i ett ovanligt briljant ögonblick får lyssnarfrågan:
– Vad gillar du mest, VM eller VM-krönikan?

Jag kan be dig ringa valfri kompis som tillbringat senaste veckorna framför just dessa VM-krönikor, trendkänsligt uppladdade på SVT Play.

För några år sedan gav brittiske musikkritikern Simon Reynolds ut en bok om den retrovåg som sedan millennieskiftet allt mer kidnappat musikindustrin. I ”Retromania” redogör han träffsäkert för hur nostalgi kan verka kreativt hämmande, och ser en stor risk i hur den starka affärsmodellen som är att kränga olika typer av nypressningar och återutgåvor håller på att gräva den moderna musikens egen grav.

Samma utveckling, samma retromani, syns i andra kulturformer. I filmens remakes, i modets ständiga uppvärdering av ”gammalt” till ”vintage”. Och nu tydligen alltså också i hur vi talar om fotboll. Visst brukar varje mästerskap föregås av att klassiska mål vevas i någon TV-studio. Men VM i Ryssland har gett upphov till en sällan skådad omfattning av uttryck för nostalgi.

”Saknad utan objekt”.

När en hör folk säga att de hoppas på ”ett nytt VM-94” känns önskemålet inte bildligt, utan bokstavligt. De vill inte ha en sommar som liknar bronssommaren. De vill verkligen ha just VM-94 tillbaka, ”Schwarz är Gud” and all. Vad är det egentigen med det här världsmästerskapet som slår an något så djupt känslomässigt inom så många?

”Modern psykologi” redogör i en för frågeställningen vägledande artikel för hur den amerikanska psykologiforskaren Clay Routledge betraktar nostalgi som trygghetsskapare:

”En av nostalgins nyckelfunktioner är just detta: att skapa en kontinuitet av självet, en känsla av att vårt jag är stabilt över tid. När vi upplever förändringar eller osäkerheter i livet så kan nostalgin och minnen stabilisera oss.”

Menar Routledge, som också hävdar, bland annat, att vi får bättre självförtroende och känner större tillförsikt inför framtiden när vi lyssnat på musik som gör oss nostalgiska.
Vi människor tycks alltså, helt i motsats till vad man trodde 1914 när känslan var klassad som sjukdom, må bra av nostalgin. Den fyller en psykologisk funktion som populistiska partier för länge sedan förstått och lärt sig att använda.

När Jimmie Åkesson talar om vilket Sverige han drömmer om berättar han alltid om en plats som existerat en gång i tiden, något som funnits men gått förlorat. Han har gjort ”saknad utan ord” till politisk strategi.

”Sporten har kidnappats av skurkstater, finansiell och moralisk korruption genomsyrar de styrande lagren och fotfolket har sedan länge slutat tukta sina styresmän. Det här är Putins VM-show. Nästa är Qatars. De rika blir rikare, de fattiga försvinner, klubblag byter ansikte från en säsong till nästa och spelplanen lutar som en slalombacke”, skriver Simon Bank, också i VM-bibeln.

”Det skrivs text efter upprepande text som nästan pliktskyldigt redovisar fotbollens alla solkiga baksidor och skändliga kopplingar. Bara det senaste dygnet har både jag själv – och alla andra – skrivit om fotboll utifrån Putin, tjetjenska despoter, snedvridna Fifa-resurser, eftersatta HBTQ-frågor och väldigt mycket mer i den linjen.” påminner Erik Niva, och manar till besinning i kritiken mot ”storkapitalets och skurkregimernas VM”.

Att känna så för utvecklingen inom en sport en har ägnat hela sitt yrkesliv åt att bevaka måste vara oerhört smärtsamt. Även den som bara tycker om att titta på fotboll på ledig tid kan känna sorg över den utveckling som lett oss fram till ett VM i Ryssland. Fotbollen i allmänhet och fotbolls-VM i synnerhet är inte längre vad det var. För den som varken kan eller vill ”psykiskt anpassa sig efter de nya förutsättningarna” är drömmen om ett förlorat då kanske den enda möjliga platsen att existera på.

Eller åtminstone det enda utrymmet där lugn och trygghet kan råda i alla fall en liten stund. Att en då vill drömma sig tillbaka är kanske inte så konstigt. Varken det som finns nu eller vad framtiden ser ut att innehålla känns ju särskilt lockande.

Nostalgin däremot, är en trygg plats att vara på. Där är allt sig likt, där vet en vad en får.

Där räddar Ravelli alltid straffen.

Sök på Politism.se