Stäng
oktober 26, 2015
Politism, redaktion
Rammstein uppträdde på Bråvallafestivalen 2013. Foto: Claudio Bresciani/TT

Förklara inte terrorn med fantasier om hårdrock

”En till synes tillbakadragen kille som lyssnade på tysk hårdrock och tyckte om tv-spel.” Beskrivningen av Anton Lundin Pettersson är hämtad från Expressen, men har de senaste dagarna förts vidare av de flesta andra medier, både svenska och internationella. Att berätta om mördares ondska genom deras kärlek till metal är inget nytt. Så samtiden borde veta bättre.

Att skapa sig en ganska omfattande bild av byggstenarna i en ung människas personlighet är enkelt. Anton Lundin Pettersson fanns ju precis som de flesta andra i hans ålder på flera sociala medier. Det är lätt att se framför sig hur den första stressade reportern som gick in på hans Facebook kände pulsen öka när omslagsbilden visade sig föreställa ett kantigt, korsliknande tecken buret i klorna på en örn med utspända vingar.

Symbolen är Rammsteins logotyp. Bandet har byggt hela sin karriär på att flörta med naziestetik, med utgångspunkt i egna upplevelser av att växa upp i ett Tyskland som delats som konsekvens av – i sig – obegriplig ondska. Tar man Rammsteins emblem ur sitt sammanhang och placerar det i en kontext där en gärna vill hitta högerextrema, våldsförhärligande åsikter kan den krigiska örnen tolkas som bekräftelse på att sådana finns. I verkligheten är Rammstein mest ett konstprojekt. Anton Lundin Pettersson gillade det konstprojektet. Det gjorde Eric Harris och Dylan Klebold också. Den 20 april 1999 klev de in på sin high school med automatvapen, dödade 13 och skadade 24. Colombinemassakern är en av de största tragedierna i modern amerikansk historia, och för att begripa gärningsmännens oerhörda grymhet sökte samhället snabbt efter tröstande förklaringsmodeller. En av de mest populära blev den av att den hårda musiken Harris och Klebold lyssnade på skulle kunna säga något om dem som människor.

Rammstein var ett av banden som lyftes fram som tonårsbödlarnas favoriter. Mest angripen blev dock dåtidens största rockstjärna, Marilyn Manson. Intervjun han gav till filmaren Michael Moores Bowling for Columbine är en retorisk guldklimp för den som vill argumentera emot de slarviga paralleller som nu återigen underförstått dras mellan en ung mans musikaliska preferenser och hans obegripliga dåd:

16 år har gått mellan Columbine och Trollhättan. Trots det avslöjar hur tidigt vi fick veta namnen på Anton Lundin Petterssons favoritband hur kort vi har kommit i vår förståelse för att människor kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Rammstein, Sabaton, Pain och Sisters of Mercy har sammantaget miljontals fans världen över, precis som Rihanna, Kanye West, Beyoncé och Coldplay. Hade de sistnämnda lyfts fram i de första rapporterna om gärningsmannens identitet om det varit dem han senast hade gillat på Facebook?

Nyligen visades dokumentären Siewert och sågklingan på SVT. Den skildrar hur naivt och enkelspårigt samhället tänkte på 1980-talet, när WASP slog igenom och utmålades som ett hot mot ungdomen och moralen. Några veckor senare gör en ung man obegripligt vidriga saker mot barn. Och snabbt slår många, säkert omedvetet, in på samma spår igen. Så djupt rotad är den helt antika synen på hårdrocken som inkörsport till mänsklig grymhet. Som om ondska är något vi kan slå av och på, gå omkring med i hörlurar. En tröstande tanke så klart. Men inte desto mindre primitiv och ogrundad.

Sara Martinsson

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.