Stäng
september 27, 2018
Politism, redaktion
Jennifer Garner. Foto: Jordan Strauss/AP/TT

Filmer som ”Peppermint” gör att det rycker i konspirationsnerven

*Texten innehåller spoilers om Peppermint och Death Wish-filmerna*

På ytan är ”Peppermint” en dussinfilm. Att hämnas sin döda familj har gjorts på film sedan minst 1960-talet, men det är något extra ondskefullt över den värld som den här filmen utspelar sig i.

Jennifer Garner spelar Riley North, en medelklassmamma. Hon jobbar på bank, maken på en bilmek, de har en dotter och drömmer om ett bättre liv, south of the boulevard, där de rika bor. Drömmen blir så stark för maken att han överväger att hjälpa sina kollegor att råna en knarklangare, men i sista stund drar han sig ur, oroad för sin familjs säkerhet. Skadan är dock redan skedd, kartellen som äger drogerna har fått nys om rånet, och när familjen North är på väg från ett jultivoli skjuts de ner med kulsprutor av gräsrökande mexikanska män med ansiktstatueringar. Endast Riley överlever och hon svär att hämnas.

”Peppermint” serverar samma världsbild som Fox News strålar in i stugorna, densamma som Donald Trump och det Republikanska partiet kommunicerar, om hot som kommer utifrån, om det kriminella gänget MS-13 och om gräsrökande icke-vita som slår sina fruar, langar knark och mördar strävsamma vita familjer.

Vigilantefilmer som denna utspelar sig i de stora städerna men i själva verket är de sagor om vargen för folk som bor i mindre städer, satellit-villaförorter eller på landet. Staden blir en projektionsyta där skrämselrubriker blir verkliga och den djungel som målas upp av en 24-timmars nyhetscykel får form.

I USA finns det en hel underhållningsindustri utanför (det av konservativa bespottade) liberala Hollywood. Militärpolisserien ”NCIS” är inne på sin 15:e säsong och är fortfarande vansinnigt populär i konservativa Amerika. ABC gjorde sex säsonger av komediserien ”Last Man Standing” med höger-komikern Tim Allen som dragplåster, och när den las ner protesterade fansen så högljutt att konkurrenten Fox valde att plocka upp serien igen. Lägg därtill den enorma kristna underhållningsindustrin som omfattar allt från bibelgrönsakerna ”Veggie Tales”, till spelfilmer om hänryckningen som Left Behind-serien.

Garners senaste huvudroll var till exempel i dramat ”Miracles From Heaven”. Snart går en film upp på bio här som heter ”The Trump Prophecy”, om en brandman som kommunicerat med gud och redan 2011 fått besked av denne om att Trump skulle vinna valet 2016. Så – mer eller mindre utflippade konservativa budskap är inget ovanligt i den amerikanska underhållningsindustrin.

Vigilantefilmer som ”Peppermint”, och nyversionen av ”Death Wish” med Bruce Willis, som gick på bio i våras, är farligare eftersom de fungerar som ett rättfärdigande av ett våld som redan är ett stort problem i USA. När sjuttonåriga Trayvon Martin sköts ihjäl av (sedermera frikända) George Zimmerman så lutade hans försvar sig mot en så kallad ”stand your ground”-lag som närmast uppmuntrar den typen av beteenden som skildras i vigilantefilmerna. Zimmerman var frivillig i ett kvartersbevakningsprogram och hade mellan 2004 och 2011 ringt polisen 50 gånger för att rapportera olika ordningsstörningar. Tiden innan han sköt Trayvon Martin hade dessa samtal riktat in sig på misstänkta individer i grannskapet. Inspelningar av samtalen till larmtjänst visar att de alla var svarta män.

Hjältarna i vigilantefilmerna är inte uttalat rasistiska men hundvisselpiporna ljuder och de värsta kräken råkar alla var spansktalande, svarta, invandrare. I den vigilantefilm som stått förlaga för i stort sett hela den efterföljande genren, Death Wish från 1974 –  med Charles Bronson i huvudrollen – hör vår hjälte en konversation på en fest, efter att han börjat rensa upp (läs: skjuta ihjäl) bland stadens rånare och bus.

”En sak kan jag säga, han är rasist, har du märkt att han mördar fler svarta än vita”

”Äh, för sjutton gubbar, fler rånare är svarta än vita, vad vill du att vi ska göra? Införa kvotering för vita rånare så att vi får raslig jämlikhet bland rånare?”

Det är en kommentar lika mycket om filmen själv. Det är inte filmen som är rasistisk, det är verkligheten, tycks den säga. I sig ett rasistiskt synsätt såklart. En vit man med pistol stavas trygghet medan en brun eller svart dito är ett kriminellt element.

Och nästan ingenting har hänt sedan första Death Wish-filmen. Den, nyversionen och Peppermint följer nästan exakt samma struktur, kommunicerar samma symbolik och moral och berättar nära nog precis samma historia.

Riley North jobbar på bank, Paul Kersey (Charles Bronson) är arkitekt (och, enligt en kollega i en av filmens första scener en ”bleeding heart liberal”) och Paul Kersey (Bruce Willis) är kirurg. De är trygga, mesiga (antytt liberala), medelklasstöntar tills deras liv slås i spillror. Deras familjer var oskyldiga, och därför är nu alla medel tillåtna för att hämnas de som gjorde det, och alla kriminella är delskyldiga och därmed förbrukningsbara (deras familjer sällan synliga).

Därefter kommer idén att trasproletariatet längtar efter en räddare, någon som kan rensa bland snusket på gatorna där de lever. Denna räddare kommer alltid uppifrån och engagerar sig sällan mer i kvarterets problem än genom att misshandla och mörda de som bedöms som otrygga element. Stora delar av superhjältegenren bygger på det konceptet, i synnerhet hjältar som Batman och Punisher, vars motivation också är hämnd för mördade familjemedlemmar.

Både gamla och nya Death Wish har scener där folk på gatan intervjuas om den okända hämnaren och hur mycket tryggare de känner sig sedan han började mörda langare, rånare och allsköns knytt. Riley North i ”Peppermint” går ett steg längre och flyttar in i det ökända slumområdet Skid Row i Los Angeles, där de hemlösa snart målar henne som en ängel tornande över tältlägren. Den vita riddaren som slummen älskar (i alla tre filmerna används ordet ”ängel”) och kanske den centrala tesen i vigilantefilmerna: vi behöver fler schyssta, vita, beväpnade medelklasspersoner som motvikt mot de beväpnade (icke-vita) människosoporna som förpestar våra städer (som detta ”vi” alltså sällan bor i).

I verkligheten är det ju dock inga vattentäta skott mellan vilka som lever på gatan och vilka som sugs in i gängkriminalitet. Idén att hemlösa och prekär underklass skulle känna sig tryggare av att kostymnissar gick runt och mördade folk lite på känsla är ett ömt smekande av det vita manliga egot.

Ett annat drag som dessa filmer delar är sympatin från polisen. Antagandet är att polisen lätt kan förstå varför man hellre skulle skjuta ihjäl brottslingar, än att arrestera dem och låta rättvisan ha sin gång. Till exempel hjälper poliserna vigilanten att fly eller komma undan i alla tre filmerna. Detta ligger nog tyvärr närmre sanningen. Redan innan rättegången mot George Zimmerman skrevs artiklar till hans fördel i PoliceMag och den ofta gravt rasistiska poliskampanjen Blue Lives Matter plockade tidigt upp Punisher-symbolen som en av sina logotyper. I östra Kentucky gjordes den till och med till officiell polisbilsprydnad, men plockades snart bort efter klagomål från allmänheten.

En annan som uppskattar vigilantefilmerna och deras moral är presidenten själv. På ett valmöte i Tennessee inför primärvalet 2015 gjorde han referenser till ”Death Wish” och Charles Bronson och berättade för publiken att han hade vapenlicens och att om någon attackerade honom så skulle de bli chockerade. Efteråt ledde han publiken att skandera ”Death Wish! Death Wish!”.

Det råder ingen tvekan om att amerikansk film i allmänhet och amerikansk actionfilm i synnerhet är ideologisk. För ett en tid sedan avslöjades det att kopplingarna mellan filmindustrin och myndigheter som Pentagon och CIA var djupare än någon hade kunnat ana, och innefattade inte bara konsultation utan även krav av ändringar av manus.

Bland de mest bisarra exemplen fanns förfrågningar från CIA att ändra Robert De Niros rollfigur i ”Meet The Parents”, så att denne inte skulle äga en mängd tortyrmanualer från myndigheten. Så när filmer som ”Peppermint” går upp på biograferna är det inte utan att det rycker i konspirationsnerven. I vems intresse är det att denna massaker på bruna män går upp på biograferna? Och är det foliehatten på om man börjar undra varför hjälten heter North, alltså så långt från syd man kan komma på kompassen? Det är trots allt en film där en av nyckelscenerna är en strid som hålls inne på en pinata-fabrik. Pinata-fabriken är givetvis en front för brottslighet. Vad pinatan, en leksak som det väller ut mexikanskt godis ur när den slås sönder, symboliserar orkar man knappt tänka på.

Men att Peppermint kommer nu, när tusentals spansktalande barn hålls fängslade och Trump-administrationen tömmer anslag till forskning om hiv och cancer för att finansiera fler barnfängelser är antingen diabolisk slump eller diabolisk girighet.

Eller både och.

Tomas Hemstad.

Sök på Politism.se