Stäng
mars 27, 2016
Rebecka Hedström, medarbetare
Foto: Say Something

”Ett normalt streck, inte jävla vågor” – Say Something

Say Something är en dokumentär av Åsa Ekman och Oscar Hedin som hade biopremiär den 18 mars.

Det är den andra av två systerfilmer som låter barn som vuxit upp med våld i hemmet berätta sin egen historia. Här får vi träffa Isabell och kastas direkt in som gäster på hennes studentfirande.

Hon är 19 nu men har vuxit upp som enda barn till sin mamma, hennes pappa gick bort när hon var ett år. När hon är tolv träffar mamman ”Berra” och Isabell hoppas att hon äntligen ska få leva som en ”riktig” familj. I stället hamnar hon i en helveteskarusell under några av sina mest formativa år och det slutar med kvinnojourer, flyttar och rättegång.

Fast inte riktigt, för det tar ju aldrig slut för ett barn som tvingats beväpna sig i sitt eget hem.

Nu står hon, som aldrig fått vara liten, med en fot in i vuxenlivet och en stark vilja att fly bort från allt. Det är ju nämligen så orättvist att de barn som utsätts för traumatiska saker under uppväxten sedan lämnas att försöka ordna ett fungerande liv själva, i ruinerna.

Isabell vill bara vara barn, vara fem år, orkar inte vara 19.

Frustrationen går rakt genom skärmen. Hos psykologen, i teatergruppen, på ciggrundan, i taxin gråtande efter två månader i USA och i hennes ständiga samtal med bästisen.

Isabell fantiserar om att slänga sig framför ett tåg men åker till Norge i stället för att jobba. Hon slåss för sitt eget utrymme i historien och bär på en vilja att sluta fred med en mamma som hon både älskar och hatar, som hon tagit känslomässigt ansvar för under så många år och som också kämpar med sitt eget trauma där barnet inte riktigt fått plats. Det skapar en sådan enorm själslig ensamhet att aldrig få vara den lilla, den som blir sedd och omhändertagen. Vuxenvärldens svek är påtagligt i både hemmet och i skolan där de vuxna inte förstår att Isabell reagerar på något konkret utan snarare misstänker att något är fel på henne, misstankar som snabbt blir en del av självbilden.

”Say Something” är en öppen, ärlig, modig och stark film. Som publik är jag tacksam att jag släpps in och får möta Isabell mitt under hennes kamp – och jag tycker så mycket om henne! Hon är så klok, välformulerad och äkta.

Hon förtjänar allt, precis som alla andra barn som lever i våld.

Det rör sig om ungefär 150 000 barn, enligt BRÅ, och det är vårt ansvar som samhälle att fånga upp dem och ge dem de bästa förutsättningar som vi kan så snart som möjligt. Det är lika farligt för barnet att uppleva våldet som det är att vara den som blir direkt utsatt.

”Say Something” är därför en oerhört viktig film som lyckas sätta det på agendan.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.