Stäng
februari 7, 2016
Rebecka Hedström, medarbetare
Foto: Swedish Theory of Love.

Erik Gandinis dödsångest eller Skaffa Aldrig Autogiro

Jag känner inte något särskilt när jag äntligen ser Erik Gandinis dokumentär ”The Swedish Theory of Love” (premiär 8 januari).

Kanske för att jag inte tycker att den sätter fingret på något triggande överhuvudtaget. Det är en dokumentärfilm om den svenska individualistiska modellen, som ska ha gjort oss ensamma (män?) och förblindade av oberoende (kvinnor?), ofta filmad och ljudsatt som en humoristisk musikvideo. Kanske är den något för dig som hatar internet, välfärd och känner dig ensam och sugen på gruppsexvibbar i en skogsglänta för att bota dödsångest och existentiell leda.

Gandini visar komiska scener där män sitter och onanerar och tömmer sig på liv som sedan fryses ned och postas från Danmark till Sverige, där ensamma kvinnor i vita hem först inseminerar sig själva och sedan toppar det med en orgasm för bästa chans till befruktning.

En Dr Erichsen har lämnat Sverige för Etiopien där han fixar frakturer med cykelvajer och buntband. Strömmen går under en operation, men vad gör det, här har han det bra, långt bort från den andliga nöden i Sverige och allt pappersarbete på svenska sjukhus.

Vi får följa med när myndigheter går in i lägenheter där ensamma människor hittats döda efter lång tid, med miljoner på banken och räkningarna på autogiro.

Kalla mig svenne, men när socialtjänsten sitter och försöker få tag på efterlevande släktingar till en man som hittats död, och som inte haft någon kontakt med sin familj på decennier, tänker jag bara att han nog förtjänat det?

Filmen avslutas med den 90 år gamla sociologen Zygmunt Bauman som berättar för oss om det individanpassade samhällets olycka, där vi befriade från livshotande problem också förlorar den glädje som finns i att anstränga sig och dessutom förmågan att leva tillsammans, då vi tränats i självständighet. Bauman är föga förvånande inte heller förtjust i internet.

MEN VI LEVER JU VISST IHOP!

Vi ses i skolor, på jobbet, på bussen och i olika föreningar och vi har vänner och familj. Vi är inte ens särskilt olyckliga i Sverige, även om materiell trygghet naturligtvis skapar andra problem att lösa än de man står inför i ett fattigt och utsatt land.

Är livet i ett singelhushåll (ensam eller med barn?) detsamma som att vara ensam i världen utan mänsklig kontakt och kärlek? Nej.

Är att kvinnor under 2000-talet ser möjligheten att skaffa barn på egen hand som ett alternativ detsamma som att de flesta slutat drömma om FAMILJEN (om man tycker att det är ett problem)? Nej.

Med det sagt så är känslan av gemenskap naturligtvis mer värd än en topprenoverad sommarstuga, men jag tror inte att vi behöver dö ensamma om vi inte vill.

Jag känner i stället stor tacksamhet för den svenska individualism som gjort kvinnor mer oberoende av män, och som kanske kanske fått effekten att vissa av dem måste anstränga sig lite mer för sin mänskliga värme. 😉

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler