Stäng
september 19, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: TV3/Viafree

En ny blick på manliga kroppar

Under de senaste åren har dokusåpornas straffande kultur delvis flyttat fokus, från kvinnokroppen till manskroppen. En ”vanlig” killes enda chans att få vara med är att självmant välja rollen som outsider.

Den gyllenbruna huden blänker av olja. De små, svarta badbyxorna glider upp mellan skinkorna. Brösten är vaxade, håren under armarna noga ansade. Nej, det här är inte bodybuilding-SM. Det är realityserien ”Love Islands” egen ”Mr power muscle”-tävling.

Formatet gör svensk debut nu under hösten i TV4. Men en sak är absolut inte ny: blicken med vilken produktionen betraktar killarnas kroppar. Exakt samma typ av skamlöst objektifierande har under ett antal år blivit mer och mer norm i bikini-och-badshorts-dokusåpornas värld. Parallellt har något rent faktiskt, fysiskt, skett med hur dessa unga manskroppar ser ut.

När ”Paradise Hotel” först lanserades för mer än ett decennium sedan var det nya att tittarna över huvud taget fick se så väldigt mycket hud. Tidigare hade svenska dokusåpor mest ägt rum inomhus, som ”Baren” och ”Big Brother”.

”Expedition Robinson” var förstås ett undantag. Men där låg blicken på kroppen på ett annat plan. Med fasa fick vi följa hur kilo efter kilo rasade av deltagarna under den utdragna perioden av svält. Deras kroppar var inte till för att åtrås. De var bara rekvisita. Livs levande experiment.

”Paradise Hotel”, och släktingar som ”Ex on the beach””Temptation Island” och ”Love Island”, vill något annat. Koncepten bygger, krasst, på att deltagarna ska se till att bli så populära som möjligt. Ett högt erotiskt kapital är lika med stor chans att klara sig kvar länge. Sex blir själva motorn i berättelsen.

Exakt hur mycket understryks av faktumet att alla är avklädda nästintill hela tiden. Men där de tidiga versionerna av dessa program gottade sig i lättklädda kvinnokroppar, förstorade bröst och böljande hårsvall har de senaste åren markerat ett skifte.

I början kunde killarna ha rätt olika utseende. Vissa var smala, andra var småtjocka, vissa var orakade andra var tunnhåriga (kolla här för referens). I dag är det snarare tjejerna som kan se ut lite hur som helst. Killarna däremot tycks ha fått betydligt snävare normer att förhålla sig till.

När man talar om maskulinitet säger man ibland att den konstrueras av kroppsliga handlingar.
Maskulint genus är (bland mycket annat) en särskild känsla i skinnet, särskilda muskelformer och spänningar, särskilda hållningar och sätt att röra sig och särskilda möjligheter när det gäller sex”, skriver R.W. Connell i boken ”Maskuliniteter” från 1995.

Enligt detta sätt att se läser vi kroppens genus genom att betrakta hur den ser ut. En muskulös kropp blir, enligt den logiken, en manlig kropp.

När ”Love Island”-deltagarna i tävlingen ”Mr power muscle” går upp och spänner sig framför sina kvinnliga domare är de helt i linje med den analysen biffiga som få. Mathias Guss, brandmannen som nu har över 12 000 följare på Instagram, har fysik som en elitidrottare. 20-årige Niklas Lennström – den av de fem som väger minst – kan ändå visa upp ett skapligt sexpack. Speakern kallar honom trots detta, klart hånfullt, för ”Natural Niklas”.

I ”Paradise Hotel” är läget ungefär det samma. Huset är proppfullt av välbyggda twenty-something-män med förmodat skyhög proteinkonsumtion, den ena är större än den andre. Till och med Robin ”Mos” Andersson, som gör sin tredje säsong i serien, har synbart varit på gymmet sen sist. Det är som om kraven på deltagarna i de här programmen att kunna rent fysiskt demonstrera sin maskulinitet höjs hela tiden, nästan från avsnitt till avsnitt. Biffigast vinner.

Den ende som bryter mot normen är 25-årige Lukas Holm. Han är något så sjukt som en helt ”vanlig” kille. Som sådan har han redan målats in i ett hörn av tårar och överdrivet känslosvall.

Medan vi får se den supermuskulöse Marcelo Pena ha mängder av sex visar mörkerkameran Lukas som gråter ensam i sin säng. Hans roll är outsiderns, pojkens. För han har inte fysiken som krävs för att i programmet få vara man.

Men ironiskt nog är ju Lukas den som i verkliga världen kommer allra närmast hur en man ser ut. Manskropparna som annars möter tittarna i de här programmen representerar typ en promille av den manliga befolkningen. Nästan ingen ser ut så där!

Att vi objektifierar och sexualiserar denna fysik är möjligen helt i linje med hur mänskligt begär orienterar sig. Vi vill se det spektakulära, det ovanliga. Men isen som dessa program tycks vara på väg att ge sig längre och längre ut på känns mycket tunn.

Risken finns att ett ideal håller på att cementeras som får unga killar att må ännu sämre än vad vi vet att de redan gör.

Sök på Politism.se