Stäng
maj 18, 2018
Sara Martinsson, skribent

”En bra vecka för demokratin” visar det tråkiga Almedalen

Tycker du också att det verkar tråkigt på Almedalsveckan? Varsågod, här är filmen som ger dig vatten på din kvarn!

”En bra vecka för demokratin” ska läsas som en inte ironisk men väl avmätt titel på den nya dokumentären om Almedalen. I alla fall om en ska tro regissören Cecilia Björk.

Lagom till politikerveckans 50-årsjubileum har hon gjort den första verkligt gedigna skildringen av en tillställning som med tiden allt oftare beskrivs som ett spektakel. Under tre somrar har hon samlat material, tagit rygg på politiker, opinionsbildare, PR-folk och journalister. Nu åker hon runt och visar resultatet med tillhörande panelsamtal.

Tanken är att väcka debatt kring hur politiken påverkas av medierna, och att synliggöra riskerna med att budskap formas för att passa in i TV och tidningar, inte tvärtom. Som diskussionsunderlag är spaningen inte precis purfärsk. PR-anpassningen av svensk politik har varit en köksbordssnackis sedan propagandaminister Schlingmanns tid. Men ska en skildra Almedalen är väl just den här utvecklingen den tydligaste att fästa blicken på. Här, bland 40 000 besökare som har 4 000 olika seminarier att välja bland, blir att till vilket pris som helst sticka ut ur bruset en absolut nödvändighet.

Tittaren får följa kända makthavare som Ebba Busch Thor, Alice Bah Kuhnke och Ylva Johansson när de med hjälp av sina staber navigerar mellan agendornas många hållpunkter. Reportrar från SVT och finska YLE har också släppt filmteamet nära inpå, liksom PR-byrån Westander. De sistnämnda låter oss se på när juryn för deras utmärkelse ”Hetast i Almedalen” sammanträder. En höjdpunkt är när två av medarbetarna diskuterar, och även nyfiket fingrar på, en klitoris av plast.

För övrigt är just den scenen möjligen den som är tänkt att stå för det i varudeklarationen utlovade ”humoristiska” inslaget i filmen. ”En bra vecka för demokratin” är nämligen i övrigt inte särskilt rolig. Tvärtom. Den här ”anti-berättelse-berättelsen” som är så trendig nu bland svenska filmmakare är med sina utdragna sekvenser av icke-innehåll ärligt talat nästan alltid ett sömnpiller. Produktionsbolaget Plattform har gjort den här stilen till sitt signum. Deras SVT-skildring ”Studio 5” var en sociala medier-succé som sa något nytt genom att i stället för att sikta på den synbara substansen visa mellanrummen. Den var dock elva minuter kort. ”En bra vecka för demokratin” är 77 minuter lång. Så kul har en inte.

För den som aldrig varit på Almedalen bekräftar filmen många fördomar om en jobbig plats med mycket snack och lite innehåll. Det är också den främsta invändningen en kan ha mot den här dokumentären som sådan. När de synbart slumpmässigt utvalda klippen så småningom kulminerar i att vi får höra det finska reportageteamet kommentera nordiska motståndsrörelsens skanderande av ”Sieg heil” med att det är ”bra TV” landar allt i en sliten, populistisk poäng om att vi i media är en hop cyniska gamar som driver på ett sjukt samtal. Att den sortens råhet är ett problem är lätt att hålla med om. Men säger ett enda bevis på den verkligen så mycket om den svenska demokratin i dag? Tveksamt.

Den enda verkliga behållningen av ”En bra vecka för demokratin” är i stället den mycket realistiska känsla av livsleda som uppstår medan en tittar. Alla pratar om att de snart har semester, att de vill tillbaka till sina rum och vila, att det är så stressigt, att de inte kan tänka klart. Vi får se bilder från det välbevakade DJ-battlet på Kallis. Folk hoppdansar till Gyllene Tider. Bleka, tunna armar flaxar i den där blöta, kyliga svenska försommarluften.

Kvällen känns så oändligt lång.

Bara att betrakta den hemifrån den trygga soffvärmen ger en djup känsla av hemlängtan.

Sök på Politism.se