Stäng
juni 1, 2017
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

Det blev sommar och jag undrar om jag inte är mer rädd nu

Grönt överallt, träd som blommar och människor som skalar av sig plagg. Doften av syren.

Jag går runt själv en kväll, vandrar planlöst i området. Går långsamt och utan mål, det finns inget att skynda till. Syftet är att bara gå. Att sväljas av sommaren. Syftet är att jag ska må bra av det, att det ska göra mig glad. Men ändå.

Något känns skevt när jag går runt där. Jag passerar harar och rådjur som stirrar på mig med stora ögon så jag blir alldeles varm. Alla dofter, den ljumna vinden mot ansiktet och kvällssolen i ryggen. Men trots det, något är fel bara. Det känns inte som det brukade göra. Den där barnsliga, rena, riktigt oskyldiga lyckan. Den infinner sig inte längre i min kropp. Och jag märker att jag blir rädd när jag inser det. Skräckslagen, till och med. Tänker att det kanske hörde till barndomen. Dåtiden.

Det kanske aldrig kommer tillbaka, det där som man inte visste varför man kände men som fyllde hela kroppen. När alla muskler spratt till för att man insåg att sommaren är här och kommer stanna ett tag. Nu är den där känslan som ett minne.

Det är så mycket tankar som tar mer plats i huvudet. Som att det är så varmt nu men jag äger inga shorts och det ena av mina två par jeans har gått sönder. Expediten i affären i går sa att det inte finns större storlekar i butiken, att jag får kolla runt på nätet.

Värmen lockar ut människor ur hemmen, den lockar till socialisering. Men också de som vill oss illa rör sig mer på sommaren, får lättare att härja runt. Nya klistermärken över lyktstolpar, nya länkar som sprids om att vara försiktig när man pillar bort dem. Det kan finnas rakblad under.

Jag tänker på alla nätter, på att jag kommer komma hem senare nu när det sommar. Portnyckeln som man måste lirka med ett tag för att porten ska öppnas. Tankar om försvarsspray, överfallslarm och knogjärn. Jag är inte rädd för sånt egentligen, jag behöver inte köpa nåt sånt, inte jag. Men ändå. Tanken finns där.

Jag är nästan hemma nu, det är sent men tid betyder ingenting på sommaren. Det är fortfarande ljust ute och några barn leker i parken jag passerar. Jag tänker att det fanns så mycket man var rädd för när man var liten. Men jag undrar om jag inte är ännu mer rädd nu. Ett av barnen ramlar och slår sig, börjar blöda från knäna. Jag gör en ansats till att gå fram, det verkar inte finnas någon vuxen där. Men innan jag hinner bestämma mig så reser hon sig igen, utan att ändra en min. Borstar av sig på benen och ler ett solbränt leende innan hon springer iväg igen.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler