Stäng
november 26, 2015
Politism, redaktion
Filmregissören Lisa Aschan. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Det är vi som är ansvariga för det här – vi har skapat ett monster

Det är som om Lisa Aschan kunnat förutspå det perfekta ögonblicket att släppa sin andra film. För i ett läge där regeringen just beslutat om stängda gränser och åtstramad flyktingpolitik slår “Det vita folket” ner som en lika delar obehaglig som nödvändig debattbomb.

Genom panoreringar över klaustrofobiska korridorer i ett bergrum följer vi karaktärerna som väntar på att bli utvisade. De som inte är välkomna. “Det vita folket” öppnar upp flyktingförvaret, placerar kameran mitt i det vi helst inte vill tänka på. Sverige som en underjordisk mardröm i miniatyr.

En av de som driver genom det Kafkaartade komplexet i väntan på att bli deporterad är Alex, lysande spelad av Vera Vitali. Hon är ute och handlar frukost — en limpa och lite juice — till sig och sin dotter när polisen griper henne. På flyktingförvaret visas hon till en fönsterlös cell. Förvarets chef, porträtterad av Pernilla August, vacklar mellan paragrafrytteri och medkänsla. Systemet präglar alla — även de som upprätthåller det.

Valet att gestalta flyktingen som en rågblond person som pratar brytningsfri svenska är effektivt. Publiken blir smärtsamt medveten om att där med hudfärg liksom inte är överspelat — flyktingpolitiken är inget undantag.

Aschan konfronterar oss: Varför bryr ni er mer om vita?

“Det vita folket” tvingar oss att bevittna människorna som lever i de rigida system vi satt upp. Abstrakta kvoter, volymer och strömmar blir mänskliga. Omöjliga att värja sig från.

När den sista scenen tonar ut fylls salongen av den svenska nationalsången i fel tonart. Det slår där det ska. Det är vi som är ansvariga för det här, det är vi som får leva med konsekvenserna. Har vi verkligen förstått det?

Daniel Mathisen

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.