Stäng
december 21, 2017
Sara Martinsson, skribent

”Den mest bisarra kärleks-tv-serien av alla”

När du tror att du sett allt: Möt ”90 days to wed” – den mest bisarra kärleks-tv-serien av alla.

För alla med det stora kabelkanalpaketet är TLC sedan länge bekant som kanalen som aldrig sviker. Sedan början av 00-talet har man erbjudit extrem reality-tv. Dit andra bolag går har TLC också gått, sedan har de gått ännu längre. Den största succén hittills är ”Here comes honey Boo Boo”, som genererat internationellt ökändisskap för en familj i den amerikanska underklassen, komplett med offentliggörande av tragiska omständigheter i deras privata liv.

TLC har sina rötter i utbildnings-tv, och för den som vill är det absolut möjligt att argumentera för att ”90 days to wed” är just utbildning. Konceptet är baserat på det amerikanska systemet med K-1-visum. Dessa ger den som förlovat sig med en medborgare i USA möjlighet att resa in i landet och stanna, om ett bröllop äger rum inom 90 dagar. Om så inte sker måste immigranten resa hem igen. Serien är inne på sin femte omgång nu, och det är upplysande tittning vill jag lova.

Låt oss ta säsong fyra som exempel. Här får vi följa fem par, alla med olika, för-bra-för-att-vara-sanna historier. Vi möter bland andra den tjugosexåriga professionelle marijuanaodlaren Jorge, som älskar snygga tjejer, men är för ful för att få dejta en amerikansk. Vi möter kraftigt överviktiga tonårsmamman Nicole, vars familj förväntar sig att hon ska ”komma hem i liksäck” när hon reser för att hälsa på marockanska kärleken Azan. Och vi möter enäggstvillingen Matt, som blivit bedragen i två av sina tre äktenskap och därför numera har svårt att ”date locally”.

Gemensamt för de amerikanska deltagarna i ”90 days to wed” är att de alla drömmer om kärlek. Deras ingång i datingrealityn är konventionell. De är i huvudsak subjektet, med längtan efter allt vad den västerländska idén om romantisk parbildning innehåller. De framställs som genuina, sympatiska, älskvärda. Livet de lever som ett pris, som de främmande utlänningarna är redo att när som helst hugga tag i.

Immigranterna har nämligen i sin tur gemensamt en närmast gränslös girighet. Jorges tjej Anfisa gör rollen som pengakåt rysk utsugare, som drömmer om den amerikanska livsstilen, Playboy mansion, Chanel-väskor, en ring i miljonklassen.

Jorges familj varnar för att Anfisa utnyttjar honom. Hon säger till och med rakt ut att hon bara vill ha honom för alla hans marijuanadollars.
– Vadå, hade du varit tillsammans med mig om jag varit tjock och ful? frågar hon sin fästman. Hon har klart en poäng, deras relation är ett ömsesidigt utnyttjande.

Nicoles pojkvän Azan i sin tur är ”den livsfarliga muslimen”. Ingen i Nicoles familj säger ordet ”terrorist”. Men inför hennes resa till Marocko får vi vara med vid en middag där hela biblioteket av vita amerikaners fördomar om muslimsk kultur vädras. När Nicole och Azan väl träffas i Marrakesh, för att lära känna varandra inför K-1-ansökan, är kulturkrockarna det huvudsakliga temat för det vi får se av vistelsen. Bara en för undertext absolut tondöv person kan missta sig på budskapet: muslimska män vill kontrollera blonda kvinnor.

Nicole är sexuellt aggressiv, Azan avvisar henne. Nicole vill följa med in i moskén, Azan förklarar att kvinnor inte är välkomna. Nicole är överviktig, Azan vill att hon ska banta.

Liknande mönster går igen i de andra paren. Matt och hans ukrainska fästmö Alla, som tjatar om att få in även sin syster och systerson i landet. Chantel och hennes pojkvän Pedro, som kommer från Dominikanska republiken och självklart utnyttjar henne för hennes pengar. Narkiya och hennes kille Lowo, som lurat henne att han är en afrikansk prins. Alla förhoppningsfulla, blivande amerikanska medborgare representerar stereotyper av folkgrupperna de kommer ifrån. De eventuella problemen som uppstår i relationerna på vägen till altaret som avskräckande exempel. Den som tittar ska känna att så här kan det gå, om en blir kär i någon från ett annat land.

Den här skräcken och föraktet som familjerna och vännerna runt de amerikanska deltagarna i programmet visar inför immigranterna speglar all den orättvisa och ojämlikhet som den kapitalistiska världsordningen bygger på. På vissa ställen på jorden har människor det bra, på människor på andra ställens bekostnad. Att någon som inte haft turen att födas in i den bästa nationen av alla ska kunna ta sig in ändå, dessutom genom det oantastliga äktenskapet, knackar små, små hål i den här sköra strukturen. ”90 days to wed” skildrar träffsäkert både den vardagliga xenofobin och det normsystem som reglerar äktenskapet i västvärlden.

Det är givetvis 150 procent bisarr, cynisk, tv. Men för den som känner att den behöver uppdateras på precis hur vidriga folk kan vara mot dem de uppfattar som annorlunda, varsågod, här finns fyra hela säsonger.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler