Stäng
februari 12, 2018
Nioosha Shams, skribent
Foto: The Florida Project

”De vet att drömmen de lever i kommer att ta slut”

”Do you know why this is my favorite tree? Because it’s tipped over, and it’s still growing.”

I Sean Bakers ”The Florida Project” får vi genom barnets blick på en värld bestående av salighet, tillfredsställande pastellfärger och vackert komponerade betonglandskap ta del av berättelsen om baksidan av Walt Disney World. Ett stenkast från lyxhotell och turistattraktioner byggda för övre medelklassens barnfamiljer, trängs fallfärdiga motell som huserar den amerikanska arbetarklassen.

Sexåriga Moonee (Brooklynn Prince), spenderar sommaren på ett motell och drar runt om dagarna med sin vapendragare och bästa vän Scootee (Christopher Rivera) och deras nyfunna vän Jancey (Valeria Cotto). Medan trion strosar runt bland sjaskiga turistaffärer och obebodda ruckel så kämpar Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) med att hitta jobb på alla möjliga okonventionella sätt för att kunna försörja sig själv och sin dotter.

Samtidigt försöker motellchefen Bobby (Willem Dafoe) hålla ihop motellet, och har vuxit sina gäster närmare än vad man tror vid en första anblick.

Trots att Sean Bakers värld är näst intill drömlik med sina plastiga färger och overkliga solnedgångar så är den här filmen så verklighetstrogen att det gör ont. Den absurda bilden av lyxiga skyskrapor bara meter ifrån fattiga slumområden går att återfinna världen över. Som skyskraporna som syns över slumområdets hustak i Ho Chi Minh i Vietnam, och kåkstäder i Mexico City som står precis bredvid rikare residens med bara ett staket emellan. Det är något absurt och förvrängt över det hela. Att två sådana enorma kontraster ryms inom ett så litet avstånd är ett bevis på allt som har gått fel i vår värld.

Men The Florida Project är en film från barnens perspektiv, och hur hemsk och jobbig verkligheten än må vara så är varje dag ett äventyr för dem. Det är inte naivitet som får dem att fokusera på lek och glada färger, tvärtom är de väldigt medvetna om att drömmen de lever i nu kommer att ta slut, och just därför suger de ut varenda droppe ur halmstrået, njuter av varje ögonblick de får i drömlandskapet.

Det finns en melankolisk ton som konstant är i bakgrunden av filmen, men trots bilden av undangömd prostitution, våld, dåliga levnadsförhållanden och fattigdom så lämnar The Florida Project mig med hopp. För precis som Moonee säger om sitt favoritträd, så kommer hon att växa trots att hon ständigt blir nedknuffad.

Sök på Politism.se