Stäng
augusti 29, 2017
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

De stod där på Medborgarplatsen och skrek om våldtäkter och parasiter

Du går av tunnelbanan en solig dag i augusti, följer strömmen mot utgången. Du har solglasögonen på redan inomhus, kanske för att de passar till din outfit eller så har det med den molande bakishuvudvärken att göra, hursomhelst så är det ingen som bryr sig.

När du åkt uppför rulltrappan så korsar du gatan och kommer ut på ett torg som du känner till mycket väl. Där har du suttit på uteserveringar och druckit öl, kramat om en gråtande vän, ätit wraps med din storebror och mött upp tinderdejter. På marken trängs hundratals fotspår efter varje gång du varit där, om du knöt en ögonbindel över ögonen så hade du förmodligen kunnat peka ut varenda butik och skylt runtomkring dig. Men i dag är allt annorlunda.

I dag när du kommer upp på torget är där fullt med människor. Du hinner inte se dig omkring efter välbekanta ansikten, för en avskild grupp fångar din blick. Dina steg styr dig automatiskt dit, fastän hjärtat klappar snabbare i bröstet och flyktinstinkten säger åt dig att vända. Gult och blått täcker ditt synfält. När du är tillräckligt nära för att höra vad de här människorna ropar så stannar äntligen fötterna.

”Ut med packet”, ryter de så spottet yr runt munnarna. Ögonen iskalla. ”Sverige! Sverige! Sverige!” Du märker att du fryser trots att solen står högt på himlen. Du vet att det inte är dig de menar när de säger ”packet”, men att egentligen hade det lika gärna kunnat vara så.

Framför dig står en kvinna och diskuterar med en man. Hon är ungefär lika lång som du, han har en SD-pin på det stolt framskjutna bröstet. Du hör knappt vad de säger, hjärnan orkar inte registrera. Ändå står du kvar bredvid kvinnan som för att skapa en liten mänsklig mur och markera.

Senare, när dina sinnen vant sig vid den här absurda situationen, står du bredvid de hundratals ungdomarna som suttit här i nästan tre veckor. Du hjälper till att överrösta den lilla ilskna gruppen som kommit dit för att förstöra. Det är inte så farligt när man är så många fler, tänker du.

Det är inte förrän långt senare, när du ligger ensam i din säng och har tänt ljusslingan för att hålla mörkret borta som det hinner ifatt dig igen. Du inser att den här dagen var ingen fantasi. Det hände på riktigt, de stod där på Medborgarplatsen och skrek om våldtäkter och parasiter. Du inser att det är på riktigt nu, och att den här kampen har förflyttat sig från tangentbord till torg. Innan du släcker lampan, (för du är inte mörkrädd, eller hur?), så upprepar du samma ord i ditt huvud, om och om igen. ”Det är inte så farligt när man är så många fler.”

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler