Stäng
juni 7, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: Netflix

Därför hyllas den japanska dokusåpan där inget händer

En japansk dokusåpa där inget händer har blivit en internationell sensation. ”Terrace house” har nått utanför den vanliga realitypubliken genom att bryta mot flera av genrens normer.

I boken ”Känslofyllda rum” redogör professorn i medie- och kommunikationsvetenskap, Anja Hirdman, för hur förekomsten av kroppsvätskor i ett TV-program kan fungera som klassmarkör. De flesta typer av fysiskt läckage anses ju i vår kultur tillhöra den väldigt privata sfären. Människor som tillåter sig själva att gråta, spy och ha sex framför kameran bryter därför mot en stark samhällsnorm. Och eftersom sådana oftast är dikterade av de högre klasserna, kan detta sannolikt vara en av anledningarna till att reality-TV:n, och dess deltagare, ofta avfärdas som ”skräp”.

Ju mer intim du vågar vara i tv, desto lägre ner på stegen blir du helt enkelt placerad. Kanske finns här också en förklaring till varför högt ansedda publikationer som New York Times och The Guardian hyllat den japanska dokusåpan ”Terrace house”. Här finns nämligen ingenting av det genretypiska, västerländska kroppsläckaget. Deltagarna i programmet lever förvisso sina liv tillsammans, under samma tak. Men de håller hela tiden respektfullt, fysiskt avstånd.

”Terrace house” har träffande beskrivits som ”en blandning av The Real World och norsk slow-tv”. Första säsongen visades redan 2012. Men det var först när Netflix plockade upp konceptet tre år senare som det internationella genomslaget kom. Handlingen kretsar kring sex ungdomar som flyttar in tillsammans, med målet att finna kärleken. Klipp från huset blandas med kommentarer från en panel bestående av nationella TV-kändisar och komiker. New York Times liknade dem vördnadsfullt vid ”grekiska gudar, som observerar och diskuterar de dödliga från den beigea soffa som är deras Olympen”. En ton en svårligen kan tänka sig samma tidning bruka kring till exempel ett program som ”Are you the one”.

Senaste säsongen av ”Terrace house” har undertiteln ”Opening new doors” och de första delarna av den har precis kommit upp på Netflix. Där får tittaren under långsamma sekvenser följa Taka, Tsubasa, Shion, Ami, Yuudai och Mizuki när de diskuterar sina scheman för veckan, debatterar vad de ska laga för mat, lagar mat, äter mat, pratar om huruvida maten var god eller ej. Och så vidare. De vackra omgivningarna i skidorten Karuizawa ramar in denna omgångs hus som är en stilren, mycket spartansk villa med stora fönster och inredning i ljust trä, grått och vitt. Elegansen är så bländande att hela produktionen förefaller putsad och polerad. De smutsiga, svettiga resorterna hos ”Paradise Hotel” eller ”Ex on the beach” är långt borta.

Inramningen är antagligen också en nyckel till varför Terrace house omfamnats även i sammanhang där reality-TV traditionellt inte ska kunna plocka poäng. Den japanska sociala kulturen är en annan. Bristen på fysiska utbrott och ömhetsbetygelser är en del av den, men den syns kanske ännu tydligare i den vänlighet och omtanke som deltagarna visar mot varandra. Konfrontation och drama lyser med sin frånvaro. De sex ungdomarna umgås verkligen bara med varandra. Programmet har också, hur märkligt det än kan låta, hyllats framför allt just för denna brist på action. Rachel Aroesti i The Guardian beskrev till och med upplevelsen av att titta på ”Terrace house” som ”meditativ”.

Som del i Netflix satsning att skapa nationellt innehåll är succén för den japanska dokusåpan ett uppfriskande bidrag till genren. Så många av de reality-titlar som vi nås av i Sverige kommer ju från en amerikansk, eller åtminstone västerländsk, kultur. De kan förvisso lära oss mycket om hur människor interagerar. Men världen som sådan förblir ändå ganska trång. ”Terrace house” däremot öppnar verkligen helt nya dörrar (no pun). Programmets växande kultstatus är ett exempel på hur den moderna mediainfrastrukturen kan fungera när den är som bäst. I stället för att bara mata hela världen med amerikansk TV, ger amerikanska Netflix hela världen en inblick i en liten, men oupphörligt intressant ungdomskultur.

Sök på Politism.se