Stäng
maj 20, 2018
Sara Martinsson, skribent
Michael Willysson.

Därför blir jag så ledsen av Biggest Loser

”Biggest loser” verkar tro att ångest och självmordstankar botas med kramar. Var är den professionella hjälpen, TV4?

Jag har hela våren tänkt att jag skulle skriva en text med den här rubriken: ”Varför jag blir så ledsen av Biggest Loser”. Men sen har jag liksom inte riktigt vetat vad den verkliga orsaken är.

Okej att jag så klart tycker att det är sorgligt att ett TV-program låter folk tävla i viktnedgång. Samhället är ju ätstört nog redan som det är. Och okej, visst är det smaklöst av TV4 att sälja in årets säsong som den som innehåller både den tyngsta och den yngsta deltagaren i seriens historia.

Inget av detta känns dock som skäl nog att förklara den enorma antipati jag känner inför det här formatet. En viss grad av chockfaktor kan ju få finnas utan att väcka känslor på djupet. Jag tycker ju till exempel fortfarande att det är under alla människors värdighet att exponeras för en stor mängd tv-tittare när de har sex. Ändå tittar jag på så väl ”Ex on the beach” som ”Paradise hotel” utan att känna verklig avsmak.

”Biggest loser” är något annat. Och efter att ha kommit igenom mer än halva årets säsong så tror jag att jag nu äntligen fattat vad grejen är: jag står inte ut med att se hur lite respekt programmet visar inför deltagarnas psykiska hälsa.

Redan från första stund har flera av dem som är med i den här säsongen talat om mat som ett beroende. Huruvida till exempel socker verkligen kan ha samma funktion på hjärnan som en drog är forskningen förvisso än så länge oenig kring. Men att de här människorna pratar om mat som något som styr deras liv borde räcka som bevis på att deras problem inte bara finns i siffran på vågen, utan även på ett djupt psykologiskt plan.

Michael Willysson är den som väger mest i gruppen. Han är också den som allra tydligast markerar att hans relation till mat inte är att leka med. När han utsätts för olika typer av frestelseutmaningar blir han, åtminstone till att börja med, rakt ut aggressiv.
– Förut har jag inte brytt mig om ifall jag hade dött eller levt. Jag och mat är bittra fiender, samtidigt är det min största kärlek, har han sagt om sin medverkan i ”Biggest loser”.

En annan gripande berättelse finns hos Ibrahim. Han är bara 17 år, är på ”Biggest loser” med sin mamma och vid en av invägningarna nyligen talade han med tårar i ögonen om ett självmordsförsök. Han var bara 14 när han låste in sig på toaletten med en kniv. Nu känner han återkommande så stark ångest att han inte klarar av att vara med på de tuffa träningspassen.

Ibrahim får massor av tröst. Både av sina medtävlanden, sina tränare, Anna Brolin som är programledare och så klart av mamma. Det samma gäller de andra deltagarna. När någon mår dåligt blir den sedd, kramad, peppad. Jag blir varm inombords av att se omtanken alla visar varandra. Men det räcker liksom inte.

Depression är en dödlig sjukdom. Och mellan fetma och depression tycks det finnas starka kopplingar. Att då i TV förminska psykisk ohälsa hos svårt överviktiga personer till något som kan kramas bort är huvudlöst. Särskilt efter den här vårens diskussion om riskerna med att låta ångest och depression gå obehandlad är TV4:s kramkalas verkligen besvärande att se.

Jag kontaktar ”Biggest loser”-produktionen och får till svar att deltagarnas visst har professionellt stöd till hands. Både innan, under och efter inspelningen finns psykolog att tillgå om de behöver. Men att man väljer att inte visa detta är ett tecken på att man ändå inte riktigt förstår allvaret i de här människornas situation. De som syns framför kameran är ju bara ett fåtal av de oerhört många svenskar som varje dag kämpar med fetma och övervikt.

Många tittare söker sig till ”Biggest loser” för att få inspiration till att ta tag i sin egen hälsa. De behöver få se att kunnig, seriös hjälp finns att få. Inte bara för att bli av med kilon, utan också med ångest.

Sök på Politism.se