Stäng
juni 28, 2018
Sara Martinsson, skribent
Ludwig Augustinsson. Foto: Eduardo Verdugo/AP/TT

Därför är Ludwig Augustinsson landslagets Beyoncé

Ludwig Augustinsson är Beyoncé. Inte? Jo, men vänta så ska jag förklara hur.

Kommer ni ihåg för några år sedan, när kulturdebatt rasade kring huruvida Beyoncé eller Britney Spears var den bästa förebilden? Ena sidan hävdade den förstnämndas överlägsenhet, eftersom hon är perfekt. Den andra förespråkade Spears som projektionsyta för alla drömmar, eftersom hon gått igenom så många svårigheter på vägen till framgången.

Jag tänker på den här diskussionen när jag ser Ludwig Augustinsson jubla efter sitt allra första landslagsmål. Inte för att den på ytan så pass vanlige killen från Kungsholmen har särskilt mycket gemensamt med popstjärnor som fyller arenor. Augustinsson är inte exakt någon artist. Men för att i idrotten, liksom i kulturens värld, är en bra berättelse ofta den om individen som övervann motgångarna.

Sedan VM drog igång har just den här typen av ”rags to riches”-stories styrka vad det kommer till att väcka våra känslor elegant demonstrerats i de många texter som spridits från sajten The player’s tribune. Artikeln om Romelu Lukakus fattiga barndom och hur han lovade sin mamma att han så fort han bara kunde skulle bli proffs för Anderlecht har delats flitigt. Inför Sveriges åttondelsfinal mot Schweiz kommer säkert många läsa om hur deras fixstjärna, Xherdan Shaqiri, växte upp i ett iskallt hem i Basel, där hans immigrantföräldrar inte hade råd med annan värme än den från en vedkamin.

Vi älskar den här typen av ”mot alla odds”-historier. Framgången tycks så mycket blankare, mer skinande, när den föregås av misär. Problemen kan sedan komma i många olika skepnader. Zlatans tomma kylskåp hemma hos pappa som lade alla pengarna på öl. Britney Spears bottenlösa sorg när hon med rakapparaten i hand bröt samman framför kamerablixtarna. Vi njuter av de vida svängarnas berättelser.

Men den andra sorten finns också. Den som handlar om personer som bara inte verkar kunna göra fel.

Jag känner inte Ludwig Augustinsson. Jag har svårt att tro att hans liv fram tills att han i Jekaterinburg skrev in sig själv i historieböckerna har varit konstant solsken. Men de uppenbara svårigheterna som skulle göra hans berättelse värdig en delad artikel eller en storsäljande bok har han inte varit med om. I stället för att drivas av rent och skärt tvång att ta sig ur tuffa förutsättningar har han i stället blivit känd för att vara killen som gör allt rätt.

Av alla de pojkar från Bromma som får uppmärksamhet för sitt extratränande, sin strikta kosthållning, sin professionalitet är Augustinsson den som kanske mest av alla fått stämpeln av att vara ”perfekt”. Han är där han är i dag för att han gjort allt jobb, helt rätt. Han sover rätt, äter rätt, pratar med rätt mental coach, tränar med rätt tränare, tar sitt jobb som fotbollsspelare som mer än ett heltidsjobb. Han har gjort sin läxa, tittat på de bästa och dragit den rimliga slutsatsen att ska han kunna bli lika bra, ja då får han väl helt enkelt göra som dem?

Den här sortens trendiga optimering av egna förutsättningar får ofta ta en del skit, inte oförtjänt. I en lång artikel om hur perfektionism blir en allt vanligare livsstil skriver Leonidas Aretakis i DN att vår tids allt högre kravställningar på individen ”drivits fram av ett samhälle som fördelar resurserna allt skevare, och som samtidigt lägger skulden för misslyckanden på individen”. Att försöka göra allt rätt blir ur det perspektivet både att direkt straffa sig själv, men också att indirekt straffa sin omgivning.

Att trots allt så många i valet mellan Britney och Beyoncé ändå landar på den sistnämnda har säkert en koppling till den här utvecklingen. I en tid där allt fler ser perfektionism som den mest belönande strategin framstår den utåt sett helt igenom lyckade stjärnans framgångar inte som en provokation, utan som en rättmätig belöning. Beyoncé har kanske inte tagit sig upp från varken en själslig eller ekonomisk botten. Men gudarna ska veta att hon jobbar hårt för att åstadkomma det hon gör.

Ludwig Augustinsson är ingen artist. Men på sitt sätt är han ändå Beyoncé. Precis som världens största popstjärna tagit sig dit hon är genom att jobba, jobba, jobba har han gjort det samma. Ätit rätt, sovit rätt, tränat rätt, tänkt rätt. Strategin är kanske inte superkul att skriva en bok om, ingen utom (möjligen han själv) kommer att skriva en bok om den. Men den är inte desto mindre effektiv. Inte desto mindre värd gårdagens hyllningar.

Det finns ingen i svenska landslaget som jag mer unnar att få göra det där historiska VM-målet, att få höra det där jublet, att få för en kort stund få stanna upp en hel fotbollsvärld än just Ludwig Augustinsson. För att han är precis den sortens idoga jobbare vars insatser så ofta tas för givna. Vars strävan sällan applåderas, inte sällan till och med hånas, eftersom han framstår som naturligt perfekt. Men som ingen, ärligt talat, någonsin skulle vilja behöva leva utan.

Sök på Politism.se