Stäng
april 6, 2018
Sara Martinsson, skribent
Oskar Linnros. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Därför är det inte konstigt att Oskar Linnros blir förbannad

Musikbranschen dikterar villkoren för journalistiken. Så varför skulle INTE Oskar Linnros bli arg?

P3:s storsatsning på musikdokumentärer fick en trist start när redan andra avsnittet blev föremål för debatt. Huvudpersonen Oskar Linnros skrev ett uppmärksammat inlägg på sin Facebook. Programmet skulle, enligt honom, ”med saxens hjälp handla främst om konflikter, sorg och ofrivilligt artisteri”. Hans känslor är förståeliga. Om en betraktar vilket musikjournalistiskt klimat han har att förhålla sig till.

Jag började skriva om musik 1998. Några år senare hade jag fått jobb på Musikjournalen i P3, och jag minns att jag chockades grovt av att Lars Winnerbäck ställde villkor för att vara med i en intervju. Vid mitten av nollnolltalet hade svensk musikbransch fortfarande en rimlig relation till journalister. Att få träffa den tidens ”stora” krävde en del tjat. Men oftast fick en faktiskt ja. Jag har minst fem timmars intervjuband med Kent sparade någonstans. Håkan Hellström tog sig alltid tid att sitta ner och prata i evigheter.

Men så kom det där, som jag tyckte då, så märkliga svaret från Winnerbäck. Han ville vara med i vårt program. Om han fick bli intervjuad av Stefan Wermelin. Skulle artisten plötsligt välja reportern? En som dessutom inte ens jobbade hos oss?! Hela situationen kändes bisarr.

I dag låter Winnerbäcks önskemål som en smekning. De senaste ungefär tio åren har svensk musikbransch blivit mer och mer defensiv i sin relation till media. Den här utvecklingen beror nog främst på två saker. Å ena sidan digitaliseringen, som förändrat spelreglerna för branschen och statusen för traditionella medier. Å den andra globaliseringen, där andra länders kommersiella mediekulturer sprids och sätter nya standarder även här.

Tänk själv, när såg du senast en musikdokumentär som inte var gjord för att marknadsföra någons nya skiva? Att Hov1 nu i samband med att de släpper sitt andra album också lanserar en dokuserie är ett exempel gott som något på hur musikjournalistik i dag i allt högre grad ägs av branschen själv. Allt blir enklare för både bolag och artist om de bara producerar även den här typen av innehåll på egen hand.

Problemet är välkänt på redaktionerna. Alla har märkt att fler krav ställs från skivbolag och management på när, om och hur journalister bevakar. Full insyn förutsätts, liksom rättigheten att gå igenom vilka frågor som kommer att ställas vid intervjun och att ”godkänna” innan publicering. Att få träffa någon som Håkan Hellström kan de allra flesta i dag glömma helt. Gör artister på hans nivå något alls är det i utvalda sammanhang, där frågorna är trevliga eller där total kontroll ges.

Vissa journalister har till och med börjat ta uppdrag av artisterna själva, för att över huvud taget kunna dra nytta av sin kompetens.

Själv fick jag för bara några veckor sedan ett mail från en musiker som ville ”köpa en recension” om sin skiva av mig, för att kunna lägga upp på sin hemsida. Några dagar senare hörde ett skivbolag av sig och undrade om jag kunde skicka citat från en ännu varken publicerad eller skriven recension, så att de kunde använda mina formuleringar i sin annonskampanj. Jag blir varken arg eller förvånad längre. För så här tror folk att musikjournalistik funkar i dag. Precis varje ord är till salu.

Att Oskar Linnros reagerar som han gör när han får höra hur P3 använt materialet med honom är alltså mot den här bakgrunden inte konstigt. Så som han ser det har han rätt att ställa krav på journalister, för alla han känner gör så. Hans fans på Facebook håller dessutom med om att hållningen är rimlig:

”Jäkligt oskönt. Lätt hänt när journalister ska lägga sig i och skapa sig sin egen verklighet.. Stå upp för det du tycker är rätt, så får P3 stå upp för allt som är fel i media!”

”’Journalister’ 🤣 Lyssnar enbart på P1 Play, väl utvalda program/ programledare. Stänger av när det passar mig. Media i allmänhet aktar jag mig för. Sensations”journalistik” i synnerhet, dit jag tycker att P3 hör. Man får helt enkelt kräva godkännande innan publicering, tyvärr.”

”så javla trist men bra och så nyttigt att du slå tillbaka!!! om dem ska kalla sina grejer för ”dokumentärer” då ska dem faan håla sig till sanning och inga javla vinklingar.”

”Skäms P3. Ovärdigt.”

Om en ska lyssna på de här rösterna så skulle publiken föredra en musikjournalistik som är gjord av musikerna själva. När skivbolaget står bakom dokumentärerna, när managern får läsa och godkänna frågorna på förhand, verkar upplevelsen vara att det blir ”rätt”. När journalister blandar sig i däremot är risken stor att de försöker ”skapa sig sin egen verklighet”.

Problemet med det argumentet är ju bara att ”skapa sig en egen verklighet” är exakt vad alla gör hela tiden. Varken livet eller konsten är någon exakt vetenskap där endast en sanning är giltig. Alla som någon gång lyssnat på en låt, besökt en konsert eller bara mött en annan människa skapar sig en egen verklighet.

Vad musikbranschen och artisterna själva gör när de kräver allt mer kontroll över vilken bild som förmedlas är att beröva musiken från dess inneboende komplexitet. I att lämna ifrån sig ett verk till publiken ingår att öppna för tolkning. Och i den processen är en fri musikjournalistik en resurs som kan både vägleda och vidga perspektiv. Oskar Linnros och hans fans borde passa på att njuta så länge vi har den, för ärligt talat, ingen vet hur länge den finns kvar.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler