Stäng
december 18, 2015
Politism, redaktion
Nomineringarna till årets Grammis offentliggjordes på Hotel Anglais i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Branschjättarna dominerar fortfarande när det är dags för Grammis

Ett av de allra mest populära påståendena om musikbranschen det senaste decenniet har varit att nedladdning och streaming innebär ett maktskifte. Att de stora bolagen har spelat ut sin roll. Årets svenska galanomineringar bevisar motsatsen.

I går fick vi veta vilka artister som blivit Grammisnominerade (och även vilka som kommer vinna).

Seinabo Sey, Amason, Zara Larsson och Silvana Imam dominerade i de tyngsta kategorierna. Daniel Norgren, Dolores Haze och Max Martin fanns också med på listorna. Spridningen i genre, stil och nivå på kändisskapet är alltså stor. Det samma gällde när P3 Guld nyligen avslöjade sina nominerade.

Spännvidden mellan Mwuanas alfahannerap och Anna von Hausswolffs orgeldrone är enorm. Ändå har de flesta av årets mest hyllningsvärda artister mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Det räcker att kika närmare på de kategorier som man Grammis delar med P3 Guld (årets artist, årets pop, årets nykomling och så vidare) för att en tydlig tendens ska framträda. Av de sammanlagt 45 grammisnominerade akterna i dessa är bara dryga 20 % utgivna av oberoende skivbolag.

Resten har sin musik knuten till de gamla branschjättarna. De kanske ser oberoende ut på ytan, kanske är de till och med kontrakterade av mindre etiketter som i sin tur ägs av majors men som tack vare sin synbart friare bolagskonstruktion ändå lyckas behålla någon slags indie image.

Men det verkliga oberoendet som skulle öppna upp musikindustrin i tack med att infrastrukturen växte på nätet har att döma av vilka som är aktuella att vinna priser inte infunnit sig på långa vägar.

Hos P3 Guld finns lite mer hopp för Sveriges indiebolag. I kategorierna man delar med Grammis finns 20 akter, varav hälften kan kallas oberoende. Räknas alla P3:s 30 nominerade blir utfallet mindre smickrande, ungefär en tredjedel. Men det är klart lättare att vinna pris som alternativ artist hos Sveriges Radio än på musikbranschens egen gala. Att bli erkänd för en hit verkar dock vara ungefär lika svårt: av samtliga nominerade till årets låt hos så väl P3 Guld och Grammis är 0 (noll) utgivna av oberoende etiketter.

Att det ännu i dag finns ett osynligt tak för alternativa skivbolag vad det kommer till att få musik spelad just i radio, och därmed alltså få en reell chans till en hit, är ingen nyhet. Hur låtar pushas och lyfts fram på streamingtjänster är också en viktig faktor. Även där har de stora bolagen, med marknadsföringsavdelningar, avtal och pengar, fortfarande ett försprång.

Bland de få oberoende aktörerna med nominerade akter i kategorierna som Grammis och P3 Guld har gemensamt finns Woah Dad! och Art:ery Music Group. Bakom dessa står personer med gedigen erfarenhet från majorbolagen, som Isse Samie och Peter Swartling. Hiphopetiketten Respect My Hustle sticker ut med sina tre nominerade akter: Silvana Imam, Erik Lundin och Cherrie. RMH har lyckats skapa en så pass stark legitimitet kring sitt varumärke att de alltmer framstår som Sveriges just nu enda verkligt hållbara, alternativa musikaffär. Så samarbetar de också ibland med andra aktörer, för licensavtal och dylikt. Kanske är en kombination enda vägen fram i dag. En gemensam utgåva, en lång bakgrund på storbolag. Den utlovade indierevolutionen ser ju sedan länge ut att ha blivit inställd.

I början av millenniet fanns en oerhörd optimism kring hur musikbranschens kartor skulle komma att ritas om tack vare digitaliseringen. I dag är det desto tystare kring vad som faktiskt blev, vem som (fortfarande?) sitter på makten och vad den makten får för konsekvenser. Prisgalor har en försvinnande liten roll i sammanhanget och ingen bryr väl sig direkt dagen efter. Men de kan trots det fungera som en värdemätare på var vi befinner oss just nu. Och kanske även indikera när det är dags att hissa varningsflagga för vartåt vi är på väg.

Vi vill veta från vilken ko mjölken kommer, vem som sytt våra kläder under vilka förhållanden och var grönsakerna på tallriken har vuxit. Men hur musiken vi lyssnar på har kommit till oss och vilka strukturer vi gynnar genom att ta del av den kommer väldigt sällan upp till diskussion. Kanske är 2016 året då den medvetna konsumtionstrenden slutligen även når musikbranschen.

För även om det kanske kommer att se ut så på galorna i januari så är det faktiskt inte en naturlag att den bästa, mest hyllningsvärda musiken ges ut på storbolag.

Sara Martinsson

Sök på Politism.se