Stäng
oktober 12, 2017
Sara Martinsson, skribent
Kvinnorna står på rad medan männen pekar och väljer. Foto: TV4

”Bonde söker fru” säger mycket om vårt behov av trygghet

Är det en ny säsong av Handmaid’s tale? Nej, bara Bonde söker fru som är tillbaka!

Bonde söker fru är en unik svensk tv-succé. Med mer än tio år på nacken har programmet för länge sedan passerat alla andra dejtingtitlar i uthållighet. Format som The Bachelor och Temptation Island må ha kommit tidigare. Men Bonde söker fru är det enda som lyckats få förnyat förtroende, säsong efter säsong.

När omgång tolv nu precis dragit igång, precis som alltid ledd av Linda Lindorff, håller framgångarna i sig. Vid sidan av nyhetssändningar lockade endast Doobidoo, Skavlan och Fråga Lund fler tittare än premiäravsnittet för två veckor sedan. För den som har en någorlunda modern syn på kärlek kan populariteten tyckas märklig. Varför vill så många titta på ett program som radar upp en stor grupp kvinnor framför fyra män, och sedan låter de sistnämnda helt enkelt bara välja vem de helst vill ska flytta in på hans gård? Konceptet är i grunden rakt ut ålderdomligt, har drag av boskapsmarknad.

Nu ska till producenternas försvar sägas att man genom åren försökt anpassa sig lite till moderna värderingar. Många av de kärlekssökande har genomgått skilsmässor, och även årets säsong hade en gay bonde, som dessvärre föll bort redan i avsnitt två. Det hastiga avhoppet från Leonora påverkade så klart representationen i line-upen. Med fyra cis-killar på tjejjakt är den nu ovanligt traditionell.

Att man på TV4 Play kan få följa en ytterligare kvinnlig bonde, Therese, är en klen tröst.

Den stabila populariteten för Bonde söker fru sprider ljus över en strömning i samhället.

Under samma period som vi i tv sett företrädelsevis män söka företrädelsevis kvinnor att inleda ett kärnfamiljsliv tillsammans med har också just kärnfamiljerna ökat. Den danske sociologen Gøsta Esping-Andersen redovisade i fjol i rapporten Families in the 21st century hur vårt nordiska familjeideal utvecklats väldigt lite sedan andra världskriget, trots tal om stjärnfamiljer och normbrytande livsstilar. I motsats till vad vi är vana vid att höra har faktiskt giftermålen blivit fler sedan slutet av 1990-talet. Och visst blir vi gravida senare i livet. Men drömmen om två – inte ett, inte tre – barn är konstant, hos både kvinnor och män.

Detta parallella spår i samtiden leder inte bara tillbaka till kärnfamiljen utan också bokstavligen bakåt. Att vi samtidigt kan bevittna framsteg i opinionen för ett parti som ser ”med stor oro på förslag om att staten i ännu högre utsträckning än idag ska lägga sig i hur föräldrarna väljer att utnyttja föräldraförsäkringen” är ingen slump. Kärnfamiljens själva livsluft är avpolitisering av hemmet. Dit ska inte politiken få komma in. Där ska vi få älska precis som vi vill. Det vill säga i par man-kvinna, som tillsammans kan göra två barn.

Dessa barn växer numera dessutom i allt högre grad upp i hem där föräldrarna fortsätter att leva tillsammans. SCB noterade 2013 att andelen barn som får halvsyskon minskar, precis som barn som under uppväxten upplever en skilsmässa. Familjen, så som vi känner den sedan mycket länge, blir allt mer central. Framför allt i grupper i samhället som har det gott ställt. Bonde söker fru spelar rakt in i den här utvecklingen. Garnerar den med försommargrönska och svensk naturromantik.

Den sorts avkoppling som underhållnings-tv kan erbjuda bygger på identifikation, att tittaren ska känna sig hemma. Här ska ingen utmaning finnas, inget motstånd, en ska inte riskera att bli utsatt för någon inre konflikt. Att så många, under så lång tid, älskat Bonde söker fru säger alltså troligtvis något om vilken typ av värderingar som finns i botten hos en stor grupp svenskar. Trygghet är straight tvåsamhet. Trygghet är att den ena ger upp sitt liv för att flytta hem till den andre. Trygghet är den lilla världen, långt borta från allt utanför som stör. Trygghet är kvinnor på rad framför en man. Som pekar och väljer.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler