Stäng
augusti 18, 2017
Politism, redaktion
Daniel Redgert. Foto: Instagram

”Bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället”

PR-profilen Daniel Redgerts bok Vem fan är han?? kom i slutet av juli och har sålts in som en ”handbok i hur man tar sig fram och gör sig ett namn i dagens Sverige”. Spoiler: det gör man genom hård och strategisk social climbing men också, faktiskt, genom att jobba jävligt mycket: stå på Donken varje helg hela gymnasiet, jobba parallellt som restaurangnisse och på PR-byrå för några tusenlappar varje månad. Tills det efter ett par år lossnar, man får ett fetare PR-jobb och en Flashbacktråd, slipper samla gamla fimpar att röka och ta med sig eget tetra-vin till klubben.

Framgångssagan som skildras är egentligen inte särskilt kontroversiell. Däremot är Vem fan är han?? bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället, mycket tack vare att Daniel Redgert inte gör några anspråk på att varken verka smart och analytisk eller nå någon slags försoning. När han beskriver sin högstadietid är han oförblommerat föraktfull mot kompisen Martins mamma, som röker gula Blend och lyssnar på Kikki Danielsson och har en stor, brun hörnsoffa i skinn – ”anledningen till att jag än idag inte klarar av att sitta i vare sig hörn- eller skinnsoffor” – eller mot kompisen Carolines billiga smink som hon köpt på Ullared med sin ”SD-familj”, eller mot klasskompisarnas Bilddagboken-uppdateringar från fester med Smirnoff och cigg som nåns brorsa har köpt ut. ”Alkoläsk dricker man inte i Stockholm, och jag skulle aldrig dricka en Smirnoff”, svär den tonårige Daniel Redgert.

Men att han själv är måltavla för samma förakt är han samtidigt akut medveten om. Det finns en fantastisk mening som beskriver en högstadielärares överdrivet prydliga klädstil: ”Margaretha ville egentligen jobba på en finare skola, det var den hon var uppklädd för.” På den prosaiskt namngivna Nybyggeskolan där Daniel Redgert tillbringar sina tidiga tonår går det ”bråkstakar” och han har liksom förlorat redan när han börjar där, efter att inte ha klarat sång- och dansinträdesprovet till den snofsigare Fryxellska skolan där man får gå om man bor i villa eller kan just sjunga och dansa. Ett annat, bättre liv hägrar ständigt strax utom räckhåll.

Vad som för många provocerar hos Daniel Redgert, tror jag, är inte så mycket hans metoder för att nå framgång – de är, återigen, inte särskilt unika – utan att det han kämpar så hårt för ur något slags medvetet storstadsperspektiv är såna skitdrömmar. Vem fan vill jobba med PR? Så gärna? Men det är ju inte bara ett jobb som står på spel, det är just det där andra, attraktiva livet, ett självförverkligande som hänger på en ytterst skör tråd.

Sverige är osedvanligt statusorienterat utan att för den skull vara en meritokrati. Vad som spelar roll är vad du heter, vem du känner, i mindre utsträckning vad du gör. Att klättra upp ett pinnhål i den här förment platta hierarkin innebär att man får behandla alla som befinner sig strax under som luft, något Daniel Redgert som sagt har befunnit sig på båda sidorna av. Revanschlustan är en återkommande drivkraft. Den är ovanlig och uppfriskande, hans ärlighet inför detta faktum. I bokens insprängda karriärsfloskler må det stå saker som ”Kör, bara kör” och ”Var alltid självklar”, men Vem fan är han?? har ett betydligt mörkare framgångsbudskap: var född på rätt plats. Och är du inte det: var beredd på att plocka fimpar.

Hanna Johansson

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.