Stäng
april 23, 2018
Sara Martinsson, skribent
Många sörjer Tim "Avicii" Bergling. Han blev 28 år gammal. Foto: Amy Sussman/Invision/AP

Avicii hade rätt – pengarna förstör musiken

Berättelsen kring Tim Berglings död är fylld av outtalade skuldbelägganden. Men det är inte människorna det är fel på, det är systemet.

En av de allra mest grundläggande impulserna vi har är att försöka förklara saker. När inga raka svar finns att få skapar vi vår egen story. Jag har tänkt mycket på det här när jag under helgen tagit in så mycket jag orkat av allt som skrivits och sagts om Avicii. Att en ung människa så plötsligt bara kan försvinna är obegripligt, för alla. I väntan på att resultaten från obduktionerna ska bli offentliga har en ställföreträdande sanning skapats. Den säger att Tim Bergling dödades av människorna runt honom. Han ropade på hjälp, i åratal. Men de pengahungriga branschpersonerna han omgav sig med ville inte lyssna!

Tanken ligger förstås nära till hands, inte minst för alla som sett ”True stories”. I filmen får tittaren följa en allt mer både mentalt och fysiskt nedbruten kille, som trots svåra hälsoproblem tvingas fortsätta ett hysteriskt turnéschema. Att ställa sig på hans sida är självklart. Han är offret här. Människorna runt honom ser honom som ett vandrande dollartecken. Managern Ash Pournouri spelar ”Everyday I’m hustlin” hela vägen till banken.

Att många nu drar slutsatsen att trycket från folk i branschen brutit ned Tim Bergling är väldigt talande för hur kollektiva tankemönster i en individualistisk tid in i det längsta blundar för större strukturer. Jämför bara med hur tonen brukar vara när någon i ens omgivning pratar om att den mår dåligt på jobbet, att den är rädd att bli utbränd. Ofta kommer råden om att testa mindfullness eller yoga som ett brev på posten. Tips om att ha mobilfritt hemma och att bättre lära sig skilja på arbete och fritid är andra idéer som brukar dyka upp. Betydligt mer sällan törs någon väcka frågan om det inte faktiskt är själva arbetet som är problemet.

En skulle nog absolut kunna argumentera för att Tim Bergling såg ut att lida av att inte passa in i en modern mansroll. Han verkade i ett sammanhang som premierar den som kan iscensätta en maskulinitet immun mot stress och ångest.

Men framför allt borde Aviciis förfärliga öde leda till en diskussion om vilket värde musikindustrin så som vi känner den har, och varför den naturliga utgångspunkten för debatten kring den alltid tycks vara att den måste bevaras. 

Ända sedan skivbranschens första krisår kring millennieskiftet har olika teorier lanserats om framtidens affärsmodeller för kommersiell musik. En av de allra mest populära har varit den om live som främsta inkomstkälla. Det var också den idén som från allra första början gav oss EDM-vågen. Eftersom musiken oftast frontats av enskilda individer med minimala kostnader för en show förstod kapitalismen att här finns enorm potential att tjäna pengar.

Precis som vilken annan bransch som helst i kris såg musikindustrin helt enkelt till att skära i kanterna, lägga större produktion på färre människor, och således kunna ta ut en biffigare vinst. Cynismen märks till och med i EDM-musikens själva uttryck: ett sound gjort för så stora anläggningar som möjligt. Anläggningar som kan lyssnas på av väldigt många människor samtidigt.

Att en av Aviciis tyngsta hedersbetygelser var ett pris inte för hans skapande utan för hans främjande av konsumtion är en träffsäker illustration av världen han verkade inom. Det är en värld som bara kan överleva om den omsätter mer och mer och mer pengar. En värld som skapat sig olika typer av helt onödiga behov, och som uppmuntrar och lyfter fram dem som omfamnar strävandet efter att uppfylla dessa.

Ironiskt nog såg Tim Bergling själv strukturerna som bröt ner honom. Han tyckte att pengarna förstörde EDM. Han var inte omgiven av ondskefulla personer. Kärleken med vilken till exempel Ash Pournouri uttryckt sig de senaste dagarna är ett bevis gott som något. Ingen av alla dem som arbetade runt Avicii ville honom illa.

Däremot verkar de i ett system som i jakten på mer och mer vinst helt förlorat siktet på människan. Ett system vi i media dessutom hjälper till att försvara, varje gång vi tjänstvilligt diskuterar strategier för musikbranschens framtid. Mot bakgrund av vad som hänt de senaste dagarna borde vi snarare prata om hur vi kan rasera den.

Sök på Politism.se