Stäng
mars 30, 2016
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Århundradets kärlekskrig: En kärlekslös opera

Dialogen som bygger Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debut ”Århundradets kärlekskrig” förs av två namnlösa röster under ett trettioårigt äktenskaps sista veckor.

Hela giftskåpet ska fram i argumentation där ”Han” är motvillig till idén om skilsmässa, medan ”Hon” försöker prata, eller anklaga, sig fri. Det är bildade människors ordkrig, fullt av referenser till tänkare och litteratur, och inte minst markörer som pekar åt deras höga status inom kultur och akademi. Han med sin plats i Styrelsen, Hon på Departementet.

Feminismen är
en uppsättning åsikter.
Jag föraktar sådant.

Varje replik är uppbruten i korta rader, mellan och mitt i satserna, det är diktens form. Omslagets varudeklaration ”punktroman” till trots, i min läsning är det omöjligt att kalla det för en roman, men kanske inte heller poesi, utan snarare ett slags opera. Läst som dramatik och ett stormande skådespel blir de insprängda versala citaten som inte tycks vara direkt uttalade repliker istället begripliga som ett slags kör vid sidan av huvudrollernas krig. Referenserna går naturligtvis flera gånger till opera i själva texten.

Kom och hämta mig
Medea

Hon sa:
Kärlek är som opera
ett absurt pekoral
om man inte ger sig hän
låter sig beröras.

Vad är det hon gör sig fri från? Det mest konkreta som sägs om relationen och det förflutna är hur han försörjd av henne tagit sig fram under tidiga karriärens kämpiga år. Han har sedan kommit att öppet (från, antar man, i det dolda) förakta det hon gör och inte minst håna hennes feministiska gärning och ideologi. På det även fallit ut i vredesutbrott som vid några tillfällen (oklart hur länge eller ofta) lett till ren misshandel, något som han inte själv vill kännas vid eller ta på allvar.

Jo, den skiten ska man ju fly. Problemet är att det nästan aldrig går att se någon kärlek varken i nutid eller dåtid, varken gestaltad eller redovisad. Varför har dessa människor någonsin levt ihop? Hur kan någon av dem uppge sig vara minsta intresserad av att fortsätta det livet? Grälet är en självklarhet från början till slut, hans invändningar platta kulisser för henne att ösa rättrådig ilska över. Tro fan det att folk drar iväg i biografiska spekulationer när fiktionen bakom bråket, hatet, är helt tom på innehåll.

Det värsta är att den tomheten gör att våldet som benämns sällar sig till de värsta av patriarkala föreställningar om våldet i en relation, att det är något som vilar i bristande karaktär och problem med ilska. (Eller begynnande frontallobsdemens.) Som bara ännu ett tecken på en usel och nu avslöjad man, och inte en situation av makt och kontroll. I Witt-Brattströms iver att framställa den rättrådigt vreda frihetskämpen finns ingen antydan till svaghet i henne. Omvänt är alla könsord och avfärdanden från honom konsekvent framställda som korkade snarare än ämnade att knipa åt om de känsligaste punkterna i hennes innersta. Ja, det är med sådana skildringar som idioter kommer fråga sig varför man inte bara reser sig och går från en man som slår.

Enstaka partier står som undantag även till detta, där små antydningar till äkta känslor hos båda parter uppstår. Redan känd för att vara jävligt rolig är förstås Witt-Brattströms dialog bitvis riktigt vass, ibland som en positiv bieffekt när den litterärt platta rättrådigheten åtminstone kör på full patte.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Å andra sidan blir det bara direkt pinsamt när Hon taffligt slänger sig med begrepp som ”mansplaining”, ”neggraggare” och ”krankt.vit.man.nu” [sic!]. Så även med vissa av versalreferenserna. Redan på första sidan blir man full i skratt av det högtravande ”DÖDSDANSEN”, som helt saboterar en riktigt välformulerad inledning.

Jag förstår att det är lockande att läsa allt detta som en härlig partsinlaga i könskriget, frossa lite i kampen mellan man och kvinna som varje heteropar förväntas syssla med. Men kriget som framträder är varken århundradets eller något som har med kärlek att göra. Allmängiltigt är det möjligen i det rent banala att stå och skrika mot varsin vägg.

Sök på Politism.se

Pitchar

Skapa pitch
  1. Inga pitchar ännu.