Stäng
april 1, 2018
Sara Martinsson, skribent
Foto: SVT

Är inte förälskelsen äkta om den inte innehåller smärta?

Ett av paren i ”Gift vid första ögonkastet” är mer intressant än de andra. John och Sara håller på att bli kära, och självklart verkar allt för bra för att vara sant.

Allt är sig likt från tidigare säsonger. Fast ändå inte. Sam och Magnus, Martin och Madelene, deras respektive dynamiker går i repris från föregående år. Oviljan att röra vid varandra. Bristen på attraktion. Den pinsamma tystnaden i mötet med experten (i det här fallet sexologen) som har betalt för att hetta upp kemin.

De förstnämnda är till synes välmatchade i övrigt. De sista allt mer tydligt en flopp. Tjejen är mognare än killen, trots att han är äldre, och blir den som får ta allt känslomässigt ansvar i relationen. Vi har sett det förut. Väldigt lite överraskar (än så länge).

Men så har vi också John och Sara. Och eftersom de är så annorlunda från alla tidigare deltagare i den svenska versionen av den här serien tänker jag att vi ska fokusera lite extra på dem en stund här nu. I deras dynamik får tittaren nämligen för typ första gången i ”Gift vid första ögonkastet” vara med om att se en rejäl förälskelse växa fram i realtid. Hallå alla pretton därute som tycker att ni är för fina för att se reality: här är själva orsaken till varför den här typen av program är så givande.

När de är som bäst erbjuder de första parkett i en kulturell, psykologisk, sociologisk studie. Den som tittar på reality lär sig att leva.

Veckans avsnitt börjar med att vi får se Johns och Saras fötter där de ligger i sängen i skogskojan. Morgonen är deras sista på bröllopsresan. Nu väntar att resa ”hem”, vilket i sin tur innebär att John flyttar in hos Sara. Sedan vigseln har nästan samtliga bilder vi sett på dem innehållit intensiv intimitet. Samma här. Nästa kameravinkel visar hur de ligger omslingrade under täcket. Ingen av dem verkar kunna sluta titta på den andra. När de så småningom väl måste skiljas åt för några dagar föreslår Sara att de ska avsluta kramen som en drar bort ett plåster. Bara att släppa taget om den nya kärleken gör för ont.

Allt det här borde ju vara bara härligt. Om där någonsin fanns garantier i kärlek så är väl det Sara och John upplever den absolut tryggaste formen av förälskelse som kan tänkas finnas i världen. De har båda skrivit under ett kontrakt på att de är beredda att ge den här nya relationen en chans. Mellan dem finns inget av det vanliga dejtinglivets osäkerhet och tvivel. De är redan gifta. De borde kunna njuta fullt ut av de här första dagarna de har tillsammans. Så som allt blivit, så bra som de tycker om varandra. Det här borde vara den bästa tiden i deras liv.

Men ändå. Båda två uttrycker känslor av oro. John är rädd att han inte ska bli kär i Sara. Sara är rädd att hon inte ska vara bra nog för John. Trots att allt är så bra ser båda till att ändå skapa problem i relationen. Det här känns ju igen från livet. Och från kulturen. En central del av den romantiska kärleken är faktiskt, om en tänker på det, att den till sin natur är depressiv.

”Det slog mig att kärlek och depression ofta uppträder tillsammans i konsten, vetenskapen och det vardagliga samtalet. Jag ställde mig frågan vad det beror på och ville utforska sambandet mellan kärlek och depression. Jag kom fram till att den depressiva kärleken ofta framställs som ett ideal i de berättelser och bilder som omger oss i dagens samhälle.”

Så har sociologen Emma Engdahl förklarat fenomenet ”depressiv kärlek”, som hon 2016 publicerade en studie kring. Hon menar, bland annat, att eftersom så många av våra ikoniska kärleksberättelser är präglade av å ena sidan våldsam förälskelse, å den andra sorg, så har vi även i verkliga livet skaffat oss ett beteende där vi i kärleken söker båda dessa element. En förälskelse är inte riktigt äkta om den inte också innehåller smärta.

Alla de där episka kärlekshistorierna på film eller i litteraturen som vi älskar att konsumera stärker vår uppfattning om att dualiteten är nödvändig. Tänk efter själv, vem har inte hört någon säga ”det känns för bra för att vara sant”?

När John och Sara faller in i sitt respektive katastroftänkande är de alltså inget annat än helt normala moderna människor. De beter sig precis som de ska, och som vi alla gör, när kärleken kommer in och förändrar allt. I deras fall blir också situationen extra speciell. För samtidigt som de gentemot varandra mallar sitt beteende efter vad de upplever som det rätta sättet att bli förälskade, återberättar de också den romantiska kärlekshistorien för oss. När de frågar sig själva om det som händer är för bra för att vara sant, frågar de också oss som tittar: ”Är det för bra för att vara sant? Kan två personer verkligen få så starka känslor på så kort tid?”

Så som vår kultur ser på kärleken ingår att du ska tveka på svaret. Och känna att du måste se nästa avsnitt också, bara för att få veta hur det ska gå.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler