Stäng
september 28, 2018
Fanna Ndow Norrby, medarbetare
Fanna Ndow Norrby skriver om sina egna tankar om att slippa Nya Tider på Bokmässan. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Är det odemokratiskt av mig att vara lättad när Nya Tider portas?

”Rasifiering är en livsviktig process för upprätthållande av rasism: med den hålls icke-vita i schack, och till slut internaliserar man också själv berättelsen. Det är svårt att se sig själv som värdefull och kräva något om någon inte ens tror på det du är. Därför använder jag ordet rasifierad, trots att det gör ont varje gång. Jag vill synliggöra smärtan. Det ska göra ont, det ska lyfta upp smärtsamma saker till ytan. Det ska påminna oss om att vi bara är i början av diskussionen.”

Så skriver Koko Hubara i inledningen av sin bok ”Bruna Flickor” som precis översatts från finska till svenska och kommer från tryckeriet lagom till Bokmässan. I boken förstår jag att hon är trött på att prata om ”varifrån hon kommer”, att behöva redogöra för sina judisk-jemenitsika rötter och jag fattar, jag är också trött. Därför har jag planerat att mina samtal med henne under Bokmässan ska handla om annat.

Vi kan till exempel samtala om att ha påverkat den antirasistiska och feministiska diskursen i våra respektive länder genom www. Om att vi båda började våra arbeten till följd av en fyllekväll på stan, om titlarna på våra böcker ”Svart kvinna” och ”Bruna Flickor” är väldigt lika men rymmer en diskussion om versalisering eller om vår gemensamma kärlek till hip hop. Att hon har judisk bakgrund och jag muslimsk, att hon i sin bok skriver att hon aldrig kan relatera till svarthet och att jag är fett glad över att jag åtminstone inte föddes i Finland skulle få bli sekundärt. Det finns så mycket annat för två kvinnor som rasifieras att prata om än rasifiering och religion.

Men, så slog verkligheten till när jag läste debatten om Nya Tider i Svenska Dagbladet. I ena ringhörnan skriver Elsa Westerstad:

”Jag har svårt att dela den lättnad som uttrycks av många i kulturvärlden över att Nya Tider är portade från årets bokmässa i Göteborg. Vad är det som är så glädjande?”

I andra ringhörnan svarar Lisa Bjurwald:

”Det är nästan parodiskt hur svårt det är för många debattörer att lämna den svalt teoretiska diskussionen på de mestadels vita redaktionerna och i stället se extremhögerns råa verklighet.”

Westerstad svarar att hon tycker att det är sorgligt att konstnärer och författare hotas och att hon hoppas att ”ordningsmakten får de resurser som behövs för att få bukt med dessa förkastliga hot mot människor vars enda brott är att de använder sin frihet att yttra sig”. Hon tycker att det är aningslöst att ”Lisa Bjurwald verkar tro att det faktum att Nya Tider portas från mässan skulle vara lösningen på problemet”.

Just. Det är inte en lösning på problemet med rasism, hat och hot att Nya Tider portas från Bokmässan. Personer som förnekar förintelsen och vill förminska slaveriet och svarta människors intelligens har dykt upp på samtal jag hållit utan att Nya Tider har varit vägg i vägg. Så nej, det spelar väl egentligen ingen roll om de är där eller inte. Men det kan väl inte vara jättesvårt att dela min lättnad över att jag och Koko Hubara inte är i samma byggnad med en monter där funderingar kring vår intelligens är högaktuella? Får jag tycka att det är ens en smula glädjande att vi kommer att kunna samtala på plan 3 utan någon på plan 1 kränger alternativa nyheter om ens förmåga att ens tänka?

Eller är det odemokratiskt av mig?

Det är standard att människor som rasifieras måste vara redo att försvara det mest basala, typ: Ja, antisemitism är reellt än idag. Nej, svarta människor har inte lägre IQ än vita.

Men, här kommer en del av min verklighet. Bara denna text – med en liten antydan om att vår kompetens och analys kring våra egna liv är mer värdefull än rasisters funderingar kring densamma – kan leda till att förintelseförnekare och rasister tar sig tid att komma till just vårt samtal.

Kanske sitter de tysta i publiken för att sen, när vårt samtal är slut, räcka upp handen och hålla en lång utläggning bara för att markera att vi inte ska kunna ha samtal om annat än vårt existensberättigande. Så hålls vi i schack.

Tack för påminnelsen att dessa människor är organiserade utan att Nya Tider är på plats. Att jag inte kan veta vilka de är men att de lätt kan hitta mig i det hav av vithet som bokmässan trots allt är.

Jag ser mig och Koko Hubara som värdefulla, tack för påminnelsen om att jag därför borde ringa några säkerhetssamtal och boka civila vakter.

Sök på Politism.se